Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Kändast?

Reuters ruta 7/7 1994

Kan adjektiv som berömd och känd kompareras? Kan vi tala om våra kändaste politiker och våra berömdaste författare, eller måste vi säga mest kända och mest berömda? Vad finns det över huvud taget för regler om när man måste gripa till komparation med mera och mest och när man kan använda komparativ- och superlativändelse?

Det finns egentligen förvånansvärt lite skrivet om de här frågorna i den grammatiska litteraturen. De flesta grammatikböcker noterar bara allmänt att particip (dvs. verbavledningar som omtyckt, svulten, troende) normalt inte kan kompareras med -(a)re och -(a)st, och att detsamma gäller vissa typer av adjektiv, bl.a. sådana på -a, -e, -d, -t och -isk (t.ex. grannlaga, gängse, blåögd, utmärkt, hysterisk).

Gränsen mellan å ena sidan adjektiv på -d och -t och å andra sidan particip är inte heller helt klar. Svenska Akademiens ordlista behandlar både berömd och känd som adjektiv, men ger komparativböjning bara för det förra (berömdare). Illustrerad svensk ordbok tar upp komparativformen för båda, alltså berömdare och kändare.

Erik Wellander ger redan i den första upplagan av sin bok Riktig svenska (1939) just berömdare och kändare som exempel på undantag från den allmänna regeln om att particip och participliknande adjektiv kompareras med mera och mest.

Hur ser det då ut i praktiken?

Vi kan genast konstatera att tumreglerna om komparation med mera och mest tycks följas mycket allmänt. Bortsett från några ströfall av just kändare och kändast (”någon kändare artist”, ”våra för ögonblicket kändaste offentliga profiler”) har jag inte i vare sig finlandssvenskt eller rikssvenskt tidningsmaterial kunnat hitta några exempel på ändelsekomparering av participliknande adjektiv eller adjektiv på -isk.

Ändå tror jag att språkkänslan hos de flesta kan tänka sig att acceptera ändelsekomparering av ett litet antal participiska adjektiv som rörd och betryckt – kanske delvis på grund av deras betydelse. Jag tänker på fraser av typen Allra rördast blev jag av... och Hon kände sig betrycktare än någonsin. Att de är ovanliga och rentav avvikande är klart, men jag tror inte de är otänkbara.

Också ett fåtal adjektiv på -isk kan väl kompareras på det sättet, även om det normala är att komparera dem med mera och mest. Vad sägs om Han är den hysteriskaste karl jag har träffat och Jag kan inte tänka mig någon nitiskare tjänsteman? Svenska Akademiens stora ordbok har faktiskt två belägg på nitiskare – det ena från 1500-talet och det andra från 1700-talet!

Helt klart är i varje fall att participiska adjektiv på -ad som road och besvärad bara kan kompareras med mera och mest.

Det intressanta är att vi här har att göra med en gräns som inte tycks flytta på sig, inte ens om man ser till en period på över femtio och kanske flera hundra år. Det som Erik Wellander skrev 1939 gäller för fullt ännu i dag. Frekventa participiska adjektiv som berömd och känd befinner sig fortfarande på gränslinjen mellan vanliga adjektiv som kan kompareras med ändelse och particip som måste kompareras med mera och mest. Ändelsekomparationen tycks inte ha blivit vanligare under årtiondena, men den har heller inte försvunnit ur språkbruket.

Mikael Reuter