Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

I tvåan på lågstadiet

Reuters ruta 18/8 1994

En av de vanligaste frågorna till finlandssvenska skolelever i dessa dagar är säkert ”På vilken klass går du nu då?” Och trots många ivriga språkvårdares och modersmålslärares försök att lära finlandssvenskarna att man går i en klass, är det nog inte många av de frågande som frågar i vilken klass barnet går. Särskilt många elever svarar nog inte heller ”Jag går i tvåan”, utan det är nog ”på tvåan” som gäller i praktiken. 

Redan Hugo Bergroth konstaterade i sin Finlandssvenska år 1917 att uttryck av typen på (den eller den) klassen (i en skola) var ”den vanligaste av de i vårt språk förekommande provinsiella användningarna av prep. på”. I det avseendet har den språkliga verkligheten inte förändrats så mycket. Det tycks vara praktiskt taget omöjligt att förändra ett prepositionsbruk när det väl har stadgat sig, i synnerhet om det gäller ett så frekvent uttryck som detta, som används i alla familjer och sprider sig från generation till generation helt oberoende av vad modersmålslärarna säger eller språkvårdarna skriver.

Frågan är om det längre är värt att hävda att i andra klassen, i tvåan är det enda korrekta prepositionsbruket. Visserligen är det ställt utom alla tvivel att bruket av på är en finlandism, som sannolikt hänger samman med att finskan här har yttre lokalkasus (toisella luokalla), men åtminstone jag är benägen att betrakta det som en etablerad och acceptabel finlandism. Därmed inte sagt att inte i andra klassen är att föredra framför allt i mer formellt språkbruk.

I vissa sammanhang talar man ju numera hellre om årskurs än om klass, och i det fallet är det väl ganska självfallet att man också i finlandssvenskan använder i: undervisningen i främmande språk inleds i årskurs tre.

På lågstadiet

Förr i världen gick man först i folkskolan, sedan i mellanskolan och sedan i gymnasiet. I och med grundskolan fick vi lågstadiet och högstadiet, och när det gäller dessa stadier är den normala prepositionen på. Eleverna går på lågstadiet, lärarna undervisar på lågstadiet, och studierna i det tredje främmande språket inleds på högstadiet. Något enstaka fall med i kan i och för sig förekomma i rikssvenska texter, framför allt när stadiet i fråga uppfattas som en fristående skola (t.ex. ”samtliga 520 elever i mellanstadiet i Oxelösund”). Det säkraste är i varje fall att använda på i alla sammanhang.

När det gäller gymnasiet vacklar emellertid språkbruket. I synnerhet i Sverige är det mycket vanligt att man talar om lärare på gymnasiet, olika linjer på gymnasiet och elever som går på gymnasiet. På samma sätt används ofta på gymnasieskolan.Men nästan lika vanligt är det i bägge fallen med i: ungdomar i gymnasiet/gymnasieskolan, årskurs tre i gymnasiet, teknisk utbildning i gymnasiet/gymnasieskolan, han skall börja i gymnasiet nästa år.

I Finland är väl i gymnasiet dominerande, men ingenting hindrar alltså att vi säger på gymnasiet.

På eller vid universitetet

I fråga om universitet och högskolor tävlar prepositionerna på och vid. Det är bara i undantagsfall, när man avser själva byggnaden, som man kan tala om i universitetet (t.ex. ”den stora väggmålningen i universitetet i Jena”).

I de flesta fall kan både på och vid användas. Man kommer in på eller vid universitetet, man studerar och tar sin examen på eller vid universitetet. Däremot heter det ligga vid universitetet, om nu detta uttryck längre används om moderna förhållanden – man kan ju inte gärna ligga på universitetet. För det mesta talar man också om att läsa vid universitetet men gå på universitetet. För variationens skull studerar man på institutionen för nordiska språk vid Helsingfors universitetet.

Mikael Reuter