Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Grundtrygghet med allmänt folkbidrag

Reuters ruta 3/2 1994

Redan långt före den nuvarande ekonomiska krisen förekom det en politisk debatt i både Sverige och Finland om problemet med att alla inte kunde sysselsättas i produktivt arbete men ändå borde garanteras en skälig utkomst. Bland annat har man i olika sammanhang diskuterat möjligheten att införa en samhällsgaranterad minimilön som skulle betalas ut också till dem som inte har arbete.
Det som intresserar oss här är förstås den språkliga aspekten. Vilka ord och uttryck har man använt för att beskriva olika hithörande företeelser? Skiljer sig terminologin i Sverige och i Finland?

Under förra hälften av 1980-talet stiftades i Finland en lag om det som på finska kallas työttömyysturva, på svenska utkomstskydd för arbetslösa. Det svenska uttrycket är kanske inte det mest eleganta. Efterleden -skydd används inte på detta sätt i Sverige; jämför att det som i vår lagstiftning kallas ”socialskydd” i Sverige heter social trygghet, ett uttryck som med fördel kan användas i allmänspråket också i Finland. Också förleden utkomst- är en aning främmande i ett sammanhang som detta.

I dag används i den finska debatten bl.a. uttrycken perusturva, perustulo, toimeentulon vähimmäisturva, kansalaispalkka och negatiivinen tulovero. På svenska ser man olika mer eller mindre lyckade försök till översättningar: ”basskydd”, ”bastrygghet” och ”basutkomstskydd” hör väl till de mindre lyckade, medan t.ex. ”medborgarlön” i och för sig är tänkbart (även om förleden medborgar- har en typisk finländsk prägel). Helt etablerat också i Sverige är framför allt (ekonomisk eller materiell) grundtrygghet men också negativ inkomstskatt. Andra hithörande ord som länge har förekommit i den svenska debatten är minimigaranti och allmänt folkbidrag, som väl närmast motsvarar just toimeentulon vähimmäisturva och kansalaispalkka.

Folkets inkomster

Det verkar ganska klart att ord på utkomst- och medborgar- börjar bli allt mer begränsade till finlandssvenskan. I rikssvenskt allmänspråk är utkomst på väg att försvinna till den grad att många yngre personer knappt känner till det; i den mån det förekommer är det mest i uttrycket få/ha sin utkomst av/från något. I presidentens Finland kallas folkrörelserna helst ”medborgarrörelser” och folkinsamlingarna ”medborgarinsamlingar”. Något ”medborgaröl” har vi dock inte ännu begåvats med.

Ett typiskt översättningslån är också uttrycket ”avvägd enligt förtjänsten”, som det står i lagen, eller ”förtjänstbunden”, som journalisterna gärna kallar den dagpeng som man får under de första månaderna av arbetslösheten. Förtjänst används här i en betydelse som börjar bli främmande för dagens svenska. Om man avser inkomst, vilket ofta är fallet när man talar om t.ex. skatter, pensioner och arbetslöshetsunderstöd, skall man hellre använda detta ord. I modern svenska används förtjänst huvudsakligen dels abstrakt (det är hennes förtjänst att..., han uppskattades inte alltid efter förtjänst), dels om mer eller mindre tillfälliga försäljningsinkomster osv. (han sålde aktierna med stor förtjänst). Det är en viss skillnad mellan att ha stora förtjänster och att ha stora inkomster, och man kan fråga sig vad som avses med att dagpengen avvägs enligt den arbetslöses ”förtjänst”.

I Sverige talar man i motsvarande fall om inkomstrelaterade ersättningar och förmåner, och det ordet bör nog användas också hos oss när man inte direkt citerar lagen.

Summa summarum: låt oss också i Finland gå in för uttrycken (ekonomisk) grundtrygghet och inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning. Om vi också borde införa allmänt folkbidrag är en fråga som politikerna får ta ställning till, åtminstone i sak.

Mikael Reuter