Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Finlandssvenskt uttal

Reuters ruta 6/10 1994

När vi finlandssvenskar rör oss i Sverige är det en sak som omedelbart avslöjar vår härkomst, nämligen uttalet. Det som märks bäst är intonationen, men också uttalet av enskilda språkljud (inte minst a och u) och reduktioner som int, sku och kommi är drag som svenskarna snabbt lägger märke till. Därmed inte sagt att det skulle vara något fel på det finlandssvenska uttalet – tvärtom tycker många mellansvenskar att det är lättare att uppfatta än sydsvenskt uttal, och bl.a. islänningar brukar säga att de förstår finlandssvenska bättre än rikssvenska.

Men det finlandssvenska uttalet präglas inte bara av sådana systematiska avvikelser från det rikssvenska som intonation och ljudkvalitet. Det finns mängder av enskilda ord som vanligen, eller i varje fall ofta, uttalas annorlunda i finlandssvenskan än i rikssvenskan (i den mån det finns ett enhetligt rikssvenskt uttal).

I vissa fall är det fråga om enhetliga mönster för grupper av ord (t.ex. ord på -tion som i rikssvenskan uttalas med sje-ljud och i finlandssvenskan oftast med tje-ljud, som leksjon/lektschon). I andra fall kan det vara fråga om tillfälliga olikheter, som när vi för det mesta säger salpeter och makrill med tryck på andra stavelsen medan rikssvenskarna har trycket på första stavelsen.

Regelbundenheter

Det är i varje fall tydligt att det för det allra mesta finns klara regelbundenheter också när det gäller uttalet av enskilda ord. Uttalet farmasöjt (rsv. farmaseft) har sällskap av terapöjt (rsv. terepeft), och när många i södra Finland säger e:st med långt e så hänger det samman med att vi också brukar uttala best med långt e och prost med långt o. En hel räcka ord som i rikssvenskan uttalas med långt å-ljud uttalas av tradition i finlandssvenskan med o-ljud: logisk, symbol, elektrod, elektron, neurotisk, för att inte tala om telefon.

Ett mycket påfallande finlandssvenskt uttalsdrag är det s.k. kortstaviga uttalet med kort vokal följd av kort konsonant i betonad stavelse i ord som bara, dina, före, genom, foto, kamera, positiv.

En uttalsegenhet som man numera talar ganska lite om trots dess stora principiella betydelse är sammanfallet mellan långt e och långt ä i annan ställning än framför r. Jag tror jag vågar påstå att de flesta finlandssvenskar av i dag inte i uttalet skiljer mellan len och län, rev och räv, veva och väva, meta och mäta.

Växlande språkvårdarsyn

Språkvårdarna i Finland har under årtiondenas lopp haft lite olika åsikter om de här avvikelserna. Hugo Bergroth (i Finlandssvenska, 1917) tvekade inte att säga att kortstavigheten ”bidrager till att ge vårt tal en vulgär och ovårdad prägel”. Också sammanfallet mellan e och ä borde enligt Bergroth kraftigt motarbetas vid undervisningen. I dag vet vi vilken effekt hans rekommendationer har haft på de punkterna.

Äldre generationers finlandssvenska skolbarn fick också lära sig hur orätt det var med kortstavigt uttal och med o-ljud i logisk och pedagogisk, utan att den lärdomen har påverkat deras språkbruk i någon högre grad.

I dag hyser språkvårdarna större förståelse för sådana uttalsdrag, så länge de håller sig inom rimliga gränser. Så länge man i övrigt talar klart och tydligt är det inte så farligt om vissa typer av ord uttalas kortstavigt, och uttalet av t.ex. telefon, logisk och symbol med o-ljud kan rentav ses som en del av den finlandssvenska identiteten.

Ny uttalsordlista ger riktlinjer

Det som ger mig anledning till dessa reflexioner är att det i dagarna har kommit ut en ny svensk uttalsordlista, utarbetad vid Svenska språkbyrån. Den ger uttalsuppgifter för ca sextusen uppslagsord, och beaktar både rikssvenskt och finlandssvenskt uttal.

För första gången finns det alltså en uttalsordlista som ger riktlinjer för vilka särfinlandssvenska utalsformer som betraktas som acceptabla av språkvårdarna. Bland de accepterade formerna finns det rentav ett antal kortstavingar som deciliter, definitiv och genitiv, vilka alla enligt ordlistan kan uttalas med kort betonad vokal i första stavelsen. Skillnaden melan långt e och långt ä i t.ex. veta/väta anges, men samtidigt sägs det att också väta m.fl. kan uttalas med e i finlandssvensk språkbruk.

Mikael Reuter