Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Befogade klagomål

Reuters ruta 8/12 1994

Många av de brev jag får är klagomål över svenska texter med eländigt språk, inte minst från myndigheterna. Särskilt ofta nämns bilregistermyndigheterna och skattemyndigheterna, men de är minsann inte de enda. Inte heller det privata näringslivet går förstås fritt från klagomål. Bl.a. turistinformation tycks höra till den grupp av trycksaker vars svenska ofta är undermålig.

Särskilt allvarligt blir det förstås när för medborgarna väsentlig information är så illa formulerad att den inte går att förstå. I en fråga till spaltkollegan Sociala frågor i måndags klagade en läsare över det obegripliga språket i debetsedelns text. Liknande klagomål kommer som sagt ofta när det gäller skattestyrelsens publikationer, och jag kan själv intyga att jag många gånger finner det svårt att begripa den information som kommer därifrån.

Tyvärr är det mycket litet jag själv kan göra åt saken, vare sig som författare till den här språkspalten eller som föreståndare för den svenska avdelningen vid Forskningscentralen för de inhemska språken. Varje myndighet måste själv ta ansvar för sina texter, och initiativet för en förbättring av texterna måste komma från myndigheten.

Därför är det viktigt att så många som möjligt tar kontakt direkt med myndigheterna och framför sina klagomål – på tillräckligt hög nivå. När de ansvariga på myndigheterna väl har blivit medvetna om problemen är chanserna stora att de inser att något måste göras. Resultat och kvalitet är ju honnörsord i förvaltningen av i dag, och jag skulle vilja se den chef som öppet erkänner att kvaliteten på texterna inte spelar någon roll och att den som inte förstår informationen får skylla sig själv.

När väl myndigheten har kommit till insikt om behovet av att förbättra texterna kan sedan språkvårdarna rycka in med språkgranskning och goda råd. Men ansvaret finns hos den enskilda myndig-heten, och initiativet måste komma därifrån.

Mera om reservera

För ett par månader sedan rekommenderade jag uttrycket reservera sig i betydelsen ’anmäla avvikande mening’. Som exempel nämnde jag en tidningsnotis om högsta förvaltningsdomstolen, där det sades att två av ledamöterna hade ”anmält avvikande åsikt”.

Jag har senare blivit upplyst om att exemplet inte var så väl valt. Just i det sammanhanget passar det inte med reservera sig, eftersom domare inte reserverar sig mot sina kollegers beslut på samma sätt som ledamöter i andra beslutande organ, utan bara meddelar att de är skiljaktiga eller har skiljaktig mening.

Klart är i varje fall att det inte är lämpligt att tala om ”anmäla avvikande åsikt”, även om det t.o.m. förekommer i vår lagstiftning. I andra fall än i domstolar reserverar man sig eller anmäler avvikande mening.

I samma spalt skrev jag att reservering i betydelsen ’bokning, beställning’ är något av en finlandism. I Sverige talar man normalt om bordsbeställning och bokning av biljetter. En läsare har påpekat att Svensk ordbok under verbet reservera ger exempel som reservera bord på restaurang och fåtöljen närmast TV:n är reserverad för morfar. Det stämmer, men det jag vände mig mot var användningen av substantivet reservering i sådana fall. Det förekommer väl någon gång i Sverige, men normalorden i de aktuella fallen är beställning och bokning.

Mikael Reuter