Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Vart har skall tagit vägen?

Reuters ruta 18/3 1993

”Församlingarna i Karleby vill bli av med en av sina tre kyrkor. Kyrkan i stadsdelen Yxpila används inte tillräckligt flitigt för att församlingen vill äga den.”

Hoppsan, hur hänger det där riktigt ihop? tänkte jag när jag läste den bildtexten för ca en månad sedan. Först står det att församlingarna vill bli av med kyrkan, och sedan att de vill äga den. Och är det fråga om en trosstrid, eftersom folk tydligen inte vill gå i kyrkan på grund av att församlingen vill äga den?

En vecka senare fick man läsa att torskstammarna i Östersjön väntas växa under de närmaste åren. ”Den stigande salthalten i Östersjön skapar goda förutsättningar för att årets kull av torskyngel i södra och mellersta Östersjön blir kraftig”. Också här verkar logiken att slå en kullerbytta. Är det för att årets kull av torskyngel blir kraftig som den stigande salthalten skapar goda förutsättningar?

Nej, så är det naturligtvis inte. De två meningarna är exempel på en allt vanligare och tämligen oförklarlig företeelse i finlandssvenskan, nämligen tendensen att använda enkelt presens av verbet i stället för en skall-konstruktion, bl.a. i för att-konstruktioner som dessa.

I fallet med kyrkan hade det rätta givetvis varit att skriva Kyrkan används inte tillräckligt flitigt för att församlingen skall vilja äga den. Och den ökande salthalten i Östersjön skapar goda förutsättningar för att årets kull av torskyngel skall bli kraftig.

Samma konstiga användning av presens i stället för konstruktion med skall eller kommer att har vi i flera andra sammanhang. I samma tidning som torsknotisen fanns en artikel om det vikande sponsorstödet inom idrotten. ”Idrottsfolket befarar nu att det är de mindre spektakulära och mindre publikvänliga sportgrenarna som lider av penningbortfallet”. Om de redan nu lider av det kan man ju inte befara det, man kan bara konstatera det och beklaga det. Det rätta hade varit att skriva att man befarar att de kommer att lida eller får lida av penningbortfallet. Däremot går det inte här med ”skall lida”.

Skall eller kommer att?

Att skall inte passar i den citerade meningen beror på att det inte är normalformen i vanligt futurum, något som bl.a. Elisabeth Törnudd-Jalovaara har visat i sin avhandling och ett flertal artiklar, en av dem publicerad i Språkbruk 1/1992.

Helt kort kan sägas att konstruktioner med skall återspeglar den handlandes eller någon annans vilja eller avsikt, medan rent futurum uttrycks med kommer att eller, i vissa fall, enkelt presens. Vi kan t.ex. inte säga ”Jag tror att det skall regna i morgon”, om vi inte ser regnandet som ett uttryck för en högre makts vilja. Å andra sidan kan vi inte gärna säga ”Chefen har sagt att jag kommer att resa till Stockholm om en vecka” – det tyder på siargåvor snarare än chefskap.

Skall vid avsikt och önskemål

Även om presens alltså ibland kan uttrycka något som kommer att ske (t.ex. i morgon flyger jag till Stockholm) finns det också flera andra konstruktioner än de tidigare nämnda där det krävs ett skall. Jag skall avsluta med några exempel från avlyssnat radiospråk:
”Avsikten är att Estland och Neste når ett avtal om leveranserna i december” (> skall nå ett avtal).
”De afrikanska staterna har uttryckt ett önskemål om att näste generalsekreterare är från Afrika” (> skall vara).
”Viinanen ger inte upp hoppet om att lönepengarna tryter” (totalhaveri – han hoppas väl inte att lönepengarna skall tryta!).

Mikael Reuter