Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Liksom dehäran

Reuters ruta 25/11 1993

Nå dehäran, det är liksom lite vad heter det för kallt nu sidu för att cykla och så där vidare bortåt att detdär ... och halt liksom så att ...

Ingen av oss går helt fri från att använda mer eller mindre betydelselösa utfyllnadsfraser av olika slag i spontant tal. Vi kan göra det t.ex. för att vinna tid, så att vi kan planera vad vi skall säga härnäst, utan att göra en paus som samtalspartnern kan utnyttja för att avbryta oss. Eller så kan vi göra det av slentrian, för att vissa återkommande utfyllnadsuttryck helt enkelt har blivit till en ovana hos oss.

I helt spontant privat tal i vardagliga sammanhang märks sådana uttryck knappt, så länge de håller sig inom någorlunda vettiga ramar och så länge vi varierar uttrycken åtminstone i någon mån. Det är först när det hela urartar till utpräglade manér som omgivningen börjar lägga märke till det och så småningom kanske reta sig till döds på det.

Inte minst det lilla ordet liksom har en tendens att dyka upp flera gånger per mening i vissa personers tal. Särskilt vanligt tycks det vara bland tonårsflickor och yngre kulturdebattörer. Ytterst sällan har ordet sin egentliga betydelse, utan det används som ren utfyllnad eller möjligen som något slags osäkerhetsmarkör. För den som lyssnar till en diskussion t.ex. i radio eller TV kan det bli ytterst enerverande med alla liksom, ibland varvade med ett lika betydelsetomt alltså.

Dehäran dedäran

Liksom används väl lika mycket i Sverige som i Finland, men det kan man inte säga om det finlandssvenska utfyllnadsuttrycket par préférence, nämligen dehär eller dedär, med de förlängda biformerna dehäran och dedäran, alla ursprungligen översättningar av det finska tuota som används på samma sätt. De kan vara särskilt irriterande därför att lyssnaren kan förledas att tro att den talande faktiskt använder det här i uttryckets normala betydelse och därför väntar sig ett ord i neutrum, t.ex. det här huset. Direkt förvirrande är det när enstaka finlandssvenskar använder utfyllnadsordet den här, som i ännu högre grad får oss att undra vad det är som talaren refererar till.

Vad heter det?

En typisk osäkerhetsmarkör är vad heter det, som förstås ibland kan ha sitt berättigande när det faktiskt är så att talaren letar efter ett ord eller uttryck som han inte kommer på, men som är föga lämpligt när det kombineras med självklara uttryck (jag ska vad heter det ta bilen till jobbet i morgon). Ett lite motsvarande fall är så att säga, som en del talare älskar att använda i varannan mening utan att det har den innebörd av avståndstagande till det sagda som uttrycket normalt har.

Använda någon enstaka gång är de här uttrycken oförargliga, men när en talare upprepar dem i varannan mening är risken stor att lyssnaren börjar räkna på fingrarna i stället för att höra vad talaren har på hjärtat.

Och så vidare bortåt ...

Bland innehållslösa avslutningsfraser i finlandssvenskan (åtminstone i södra Finland) är och så vidare bortåt en av de vanligaste. Också den kommer direkt från finskan (ja niin poispäin), även om naturligtvis och så vidare är normal svenska. Uttrycket används väl närmast för att visa att det man nyss har sagt inte var helt uttömmande.

Ganska vanligt är det också att talaren avslutar sin replik med så att ... eller men att ... Det är ju en lite missvisande signal till samtalspartnern, eftersom den antyder att talaren tänker fortsätta. Och ibland är det kanske just så att talaren egentligen inte vill ge ifrån sig ordet, trots att han inte kommer på något att säga.

En direkt uppmaning till samtalspartnern att reagera är däremot det närmast rikssvenska efterställda va? Men också det har hos de flesta talare blivit mera av ett manér, ett betydelsetomt ord som hakas på i slutet av var och varannan mening.

Som talare har vi alla orsak att ibland ge akt på oss själva. De som vi talar med lägger snabbt märke till våra olater, och det kan i extrema fall leda till sämre fungerande kommunikation. En god regel kan vara att hellre låta det uppstå korta pauser än att fylla dem med tomma fraser.

Mikael Reuter