Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Hamna

Reuters ruta 14/1 1993

Verbet hamna används i finlandssvenskt språkbruk på tre sätt som avviker från den allmänsvenska normen.

Det vanligaste och mest påfallande är att hamna kombineras med en att-sats: ”Jag hamnade att betala hela kalaset”. Bakom konstruktionen ligger motsvarande finska uttryck med joutua.

Den andra i rikssvenskan otänkbara konstruktionen är uttrycket ”hamna ut för” i stället för råka ut för: ”Var försiktig så att du inte hamnar ut för en olyckshändelse”.

Slutligen är det relativt vanligt att hamna i finlandssvenskan konstrueras med prepositionen till eller en ordform som anger riktning: ”Han hamnade till Vasa”, ”Hur har du hamnat hit”. Motsvarande konstruktioner har uppenbarligen tidigare förekommit också i rikssvenskan, men knappast under vårt sekel. Man hamnar i en stad, på en plats och här eller där.

”Inlöpa i hamn”

Verbet hamna är förstås en avledning till substantivet hamn. Ursprungligen har det använts helt konkret. I A.F. Dalins ordbok från mitten av 1800-talet ges dels betydelsen ”inlöpa i hamn”, dels två överförda betydelser: ”ankomma till ett ställe” respektive ”komma i lugn och säkerhet efter ett bullersamt och oroligt lif”. Också Strindberg använder hamna konkret: ”en vik där han kunde hamna”. Men också den numera i praktiken allenarådande betydelsen ’råka komma (till en plats, i en situation) och stanna där’ har förekommit i århundraden, även om den inte nämns direkt hos Dalin.

Kanske den betydelsen har kommit till på grund av forna tiders osäkra sjöfart. Det fanns tider, före ro-rofartygens och bilfärjornas epok, när man inte nödvändigtvis hamnade i den hamn man hade tänkt sig.

Platser och situationer

Man kan hamna nästan var som helst, bara man gör det med en preposition eller ett adverb som anger befintlighet, inte riktning. Mera konkret kan man hamna t.ex. i Sibbo eller i fängelse, men man kan också hamna bland de tio bästa eller hamna i bråk, i kläm, i en svår situation, på efterkälken, under press eller utanför välfärdssamhället. Däremot bör vi alltså inte tala om att hamna hit eller dit eller till en plats, och inte heller att ”hamna ut för” något.

Inte med att-sats

Det är kanske att slåss mot väderkvarnar, men jag tycker ändå att vi också skall försöka undvika att konstruera hamna med att-sats enligt finskt mönster. Säg i stället få lov att, bli tvungen att el.dyl. Jag fick lov att betala hela kalaset, Kalle blev tvungen att ta om provet, Lisa hamnade (på platsen) bredvid Pelle (inte ”hamnade att sitta bredvid Pelle”).

Jag tycker detta är ett rimligt krav som man kan ställa åtminstone på professionella språkbrukare i formella situationer.

Mikael Reuter