Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Avstjälpningsbanker i grundlagsordning

Reuters ruta 8/1 1993

Det är dags för en förnyelse av Reuters rutor. Rutorna kommer från och med nu inte att innehålla direkta läsarfrågor, och de kommer också för det mesta att bli kortare än tidigare.

Under de sju år som jag har skrivit den här språkspalten har jag författat drygt 280 rutor, som i princip alla har haft samma form: läsarfrågor och svar på dem. Det har varit en bra form på många sätt, och den har gett mig en fin kontakt med läsarna.

Tyvärr har många frågor blivit obesvarade, av olika skäl. Det har ibland berott på att jag inte har haft något svar att ge, men ofta också på att frågan har varit allför speciell och detaljerad eller på annat sätt saknat allmänt intresse. Någon gång har orsaken helt enkelt varit att frågan inte har passat rutans format – svaret skulle ha blivit alltför kort eller alltför långt. Åtskilliga frågor har blivit obesvarade bara därför att det inte har funnits plats och de har konkurrerats ut av andra. Mitt urval har självfallet varit subjektivt. Den som inte har fått svar på sin fråga kan trösta sig med att jag har arkiverat alla frågorna och att de flesta på ett eller annat sätt kommer att kunna utnyttjas för språkvårdens bästa.

Jag skall också villigt erkänna det som många har misstänkt: enstaka gånger har jag fabricerat frågor själv. Det har framför allt varit fallet när jag snabbt har velat ta upp en extra aktuell språkfråga.

Att jag nu har bestämt mig för att åtminstone tillfälligt utelämna de direkta läsarfrågorna betyder inte att jag är ointresserad av vad läsarna vill veta; tvärtom hoppas jag fortfarande på många brev med tips och uppslag. Men jag har tyckt mig märka att frågorna allt oftare gäller sådant som jag tidigare har skrivit om, samtidigt som många intressanta och viktiga språkliga problem aldrig tas upp.

Vad gäller tidigare besvarade frågor kan jag nu hänvisa till boken Reuters rutor som nyligen har kommit ut. Där återges de flesta frågor och svar som har behandlat ord, ordanvändning och ordbetydelse. Förhoppningsvis kan jag under årets lopp ge ut en andra del som handlar om satskonstruktioner, prepositioner, ordformer, uttal m.m. På det viset finns det för det mesta det ingen anledning att komma tillbaka till sådant som tidigare har tagits upp i rutan.

Jag hoppas att det nya formatet skall ge större möjlighet till flexibilitet och aktualitet.

Samtidigt som den nya formen införs kommer publiceringsdagen att ändras. Från och med nästa vecka ingår Reuters ruta på torsdagarna.

***

Så är det dags för veckans språkfrågor, som gäller den aktuella bankkrisen. 

En av de mest aktuella frågorna just nu är bildandet av särskilda holdingbolag för krisbankernas problemkrediter eller s.k. nödlidande lån. Den officiella benämningen för dessa bolag är uppenbarligen ”egendomsförvaltningsbolag”, vilket säkert passar bra i lagstiftningen, men inte lika bra i vardagsspråket. I massmedierna har de kallats bl.a. avstjälpningsbanker, parkeringsbanker, skräpbanker, skrotbanker och parkeringsbolag.

Av de orden är i mitt tycke ”parkeringsbolag” rent missvisande. Också ”skräpbanker” leder tankarna fel: förleden skräp- i sammansättningar brukar ju ha betydelsen ’dålig’ (jfr skräpfisk, skräpkultur), och en skräpbank är väl därför närmast en dålig bank (så det är väl snarare de gamla bankerna som borde kallas så ...).

Det ord som har rekommenderats och också slagit igenom bäst är avstjälpningsbank. Det är kanske lite långt, men det är målande: tanken är ju att de vanliga bankerna skall kunna stjälpa av sina nödlidande lån i dessa bolag som man tippar avfall på en avstjälpningsplats. Ett kortare men kanske lite väl drastiskt ord hade varit slaskbank (jfr slasktratt). I och för sig skadar det väl inte med lite variation, så länge alla vet vad det är fråga om.

I dagarna har vi fått läsa och höra att lagstiftningen om bankstödet troligen måste behandlas ”i grundlagsenlig ordning”. Tacka för det. Det vore ganska illa om riksdagen stiftade lagar på annat sätt än i grundlagsenlig ordning, eftersom det uttrycket betyder ungefär ’i enlighet med grundlagens bestämmelser’ (jämför t.ex. att ett sammanträde förklaras vara ”stadgeenligt sammankallat”).

Det som avses är att lagarna skall stiftas i den ordning som gäller grundlag eller kortare uttryckt i grundlagsordning.

Mikael Reuter