Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Att blanda starkt och svagt

Reuters ruta 5/8 1993

Sedan kom de till en å,
Katten sam med Lillan på.
Fiskarna i vattnet sam,
mycket rädda om varann.

Versen är som bekant ur barnboken Kattresan, och har alltså inget med vår försvarsminister att göra. Att jag citerar den beror på att en läsare undrar hur det kommer sig att det finns två imperfektformer av simma, nämligen simmade och sam, medan supinumformen är enbart simmat, inte summit.

Nu kan vi för det första konstatera att formen sam är relativt ovanlig i modern svenska. Det är väl inte många som använder den spontant, men de flesta känner igen den (om inte annat så just från Kattresan).

För det andra kan vi lätt hitta paralleller: det finns ganska många verb som i imperfektum (eller preteritum, som grammatiker numera hellre kallar det) har eller kan ha stark böjning medan de i supinum (och particip) har eller kan ha svag böjning. T.ex. slinta, för att ta ett annat verb med i i grundformen, böjs väl av de flesta slinta, slant, slintat. Också formen slintade i preteritum är fullt användbar, medan knappast någon säger ”jag hade sluntit”.

Vi kan säga att slinta är ett pinnhål lägre på utvecklingsstegen än simma, eftersom slant fortfarande är en fullt levande form, medan sam kan betraktas som föråldrad. Ser vi närmare på ett antal andra verb märker vi att många av dem representerar olika steg i utvecklingen mellan stark och svag böjning. (Jag bortser här från att utvecklingen inte alltid har gått från regelrätt stark till regelrätt svag böjning; vissa verb har i själva verket ursprungligen böjts svagt och senare genom analogi med andra verb fått stark böjning.)

I dyka, nypa och strypa får vi väl betrakta de svaga preteritumformerna dykte, nypte och strypte som mindre vanliga. Däremot är de svaga supinumformerna dykt, nypt och strypt de normala, medan dukit, nupit och strupit är tämligen otänkbara. Också i stryka är den starka preteritumformen strök den normala, men här lever den starka supinumformen strukit i högönsklig välmåga vid sidan av strykt

Regional variation

Det vanliga verbet besluta böjs i dagens Sverige alltid svagt i presens och supinum: man säger och skriver beslutar och beslutat. Också preteritumformen beslutade håller på att tränga ut beslöt i synnerhet i mer formell stil. I Finland är emellertid beslöt nästan allenarådande, och formerna besluter och beslutit är fortfarande vanliga både i tal och i skrift, även om språkvården rekommenderar beslutar och beslutat.

Den starka formen böt av byta stöter man på regionalt i både Sverige och Finland. Någon form ”butit” existerar däremot inte, men dialektalt förekommer bytit

Olika betydelse

I ett fåtal fall är stark och svag böjning betydelseskiljande. Verbet sluta böjs alltid svagt i sin vanliga betydelse (sluta, slutade, slutat), men vi säger han slöt henne i sina armar och vi har slutit fred.

De flesta uppfattar väl också en betydelseskillnad mellan participformerna tvungen och tvingad. Är man tvungen att göra något innebär det detsamma som att man måste göra det, medan formen tvingad antyder att det faktiskt är någon som tvingar en till det.

Växlingen mellan stark och svag verbböjning är ett fascinerande exempel på språklig variation som till synes verkar godtycklig men som vid närmare studium ändå följer mer eller mindre klara regler. Ämnet vore värt ett ingående vetenskapligt studium; här har jag bara kunnat antyda riktlinjerna.

Mikael Reuter
 

Se även Reuters ruta 18/9 2002