Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Är jag svensk eller finne?

Reuters ruta 4/3 1993

Debatten om finsk och finländsk, svensk och finlandssvensk tycks ha kommit i gång igen, denna gång på svenskt (dvs. finlandssvenskt) håll. Verket Finlands historia fick kritik för att författarna i vissa fall har använt finsk i den allmänna betydelsen ’som hänför sig till Finland’, och i tisdagens Hbl skriver Barbara Helsingius ”Vi kallar oss ’svenskar’ trots att bara ett fåtal har band till Sverige som skulle legitimera benämningen” och konstaterar senare ”personligen är jag nöjd med att vara finlandssvensk och finländare. ’Svensk’ är jag inte.”

Jag har tidigare relativt ingående behandlat både adjektiven finsk och finländsk och substantiven finne och finländare, först här i Hbl och sedermera i omredigerad form i boken Reuters rutor. Jag tänker därför inte i detalj diskutera de distinktionerna på nytt. Däremot tror jag det kan vara skäl att ta sig en funderare över vad adjektivparet svensk och finsk egentligen står för. 

 Två begreppspar

Orsaken till den begreppsförvirring som tycks råda, och säkerligen också till att orden är så känslomässigt laddade och väcker så olika associationer hos folk, är så vitt jag kan se det att det faktiskt finns två eller tre olika begreppspar svensk–finsk.

Det första kunde vi kalla en extern eller internationell distinktion. Enligt den står svensk för det som hänför sig till Sverige och finsk för det som hänför sig till Finland. T.ex. Svensk ordbok definierar adjektivet svensk så här: ”Som har att göra med Sverige el. svenskarna.” Det är väl en riktig definition i och för sig (t.ex. när man talar om svensk industri eller det svenska landslaget), men den är alltför snäv därför att den inte beaktar den rent språkliga aspekten och därmed inte heller förhållandena i Finland.

Den andra distinktionen är då den interna eller nationella i Finland. Här betyder svensk ofta detsamma som svenskspråkig och finsk detsamma som finskspråkig. När jag säger att jag har gått i svensk skola avser jag naturligtvis inte att skolan fanns i Sverige eller hade ”att göra med Sverige eller svenskarna”. Detsamma gäller otaliga namn på organisationer m.m., t.ex. svenska folkpartiet och Finlands svenska skolungdomsförbund. Naturligtvis gäller det också människor. Vi kan tala om de svenska invånarna i Åbo utan att alls tänka på dem som kommer från Sverige, och vi kan säga att Barbara Helsingius är en av de bäst kända svenska vissångarna i Finland.

En tredje distinktion kan vara den renodlat språkliga. Sveriges radio sänder finska program producerade i Sverige, våra lagar ges ut i både finsk och svensk version och jag själv sysslar med svensk språkvård i Finland. Den distinktionen är dock svår att skilja från den föregående.

Den finska försvarsministern – en svensk minister

Utgående från den externa distinktionen är det förståeligt om man i Sverige betecknar Elisabeth Rehn som ”den finska försvarsministern”. Enligt den interna distinktionen i Finland är hon däremot utan tvekan en av de två svenska ministrarna i vår regering. På samma sätt kan ett ”svenskt” företag i Finland från Sveriges horisont sett kallas ett finskt företag.

För oss finlandssvenskar ligger den internt finländska distinktionen mellan finsk och svensk så nära till hands att det i de flesta fall är självklart när vi skall använda finsk och när vi skall använda finländsk. Däremot är det inte lika solklart för rikssvenskarna, för de ser i första hand till den externa distinktionen enligt vilken finsk och svensk hänför sig till respektive Finland och Sverige som nation snarare än till det språkliga eller kulturella.

Min slutsats blir att vi naturligtvis skall hålla i sär begreppen finsk och finländsk när det gäller sådant som har med språk och kultur att göra, medan vi utan större samvetsbetänkligheter kan tala om finsk industri och finska skogar – för där är det fråga om finsk i betydelsen ’som hänför sig till Finland’.

Mikael Reuter