Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Närståendevård

Reuters ruta 20/11 1992

I söndagens Hufvudstadsbladet ingick en stort uppslagen artikel om anhörigvård. I Sverige har jag sett att man talar om vård av närstående. Den som vårdar en närstående person som är svårt sjuk kan få ersättning från försäkringskassan i form av s.k. närståendepenning. Nu undrar jag om det är fråga om samma sak, och om vi i så fall också i Finland borde använda termen närståendevård i stället för anhörigvård?
Nära anhörig

Som det framgick av artikeln i Hbl är en ny lag om de här frågorna just nu aktuell i riksdagen. Jag känner inte till några detaljer om innehållet i lagen, men det som är klart är att den inte bara gäller vård av anhöriga i egentlig mening utan också vård av andra närstående. I det avseendet påminner den om en fyra år gammal lag i Sverige med rubriken Lag om ersättning och ledighet för närståendevård .

Ordet och begreppet anhörigvård är det inte något fel på, så länge man avser just detta. Ordet finns till och med i Svenska Akademiens ordlista. Men det har en begränsning, som sammanhänger med betydelsen av anhörig, nämligen 'familjemedlem eller nära släkting'. En god vän hör inte enligt gängse språkbruk till de anhöriga.

Det är detta som är utgångspunkten för att man i svensk lagstiftning numera talar om närståendevård. Och eftersom samma sakargument är tillämpligt också för den nya lagen i Finland, och det dessutom sedan länge har funnits en strävan att i vår lagstiftning använda samma terminologi som i Sverige, kommer också den lag som nu behandlas i vår riksdag att använda samma term. Att den finska motsvarigheten är omaishoito ändrar inte på detta, trots att omainen i allmänspråket avser detsamma som anhörig.

Ingen skugga faller emellertid i detta fall på artikeln i Hbl. Dels handlade den i första hand uttryckligen om vården av en anhörig, dels hade det enligt uppgift på grund av olycksfall i arbetet gått så att regeringens proposition till riksdagen innehöll den svenska termen anhörigvård, trots att den ursprungliga översättaren hade använt närståendevård.

Det som detta exempel illustrerar är ett problem med större allmängiltighet än en enskild term.

Jag nämnde tidigare att det finns en klart uttalad strävan att i mån av möjlighet använda samma svenska termer i Finland som i Sverige när nya lagar och förordningar kommer till hos oss. Som exempel kan nämnas företagshälsovård (inte "arbetshälsovård") för työterveydenhuolto, missbrukarvård (inte "rusvård") för päihdehuolto och ordningsbot (inte t.ex. "förseelsebot") för rikesakko.

I lagstiftningen är alltså allt gott och väl. Problemet uppstår när orden sedan skall användas i det dagliga livet, bl.a. i massmedierna. På något sätt är vi finlandssvenskar så programmerade på en direktöversättning av finska ord att också t.ex. journalister som borde veta bättre utan att blinka talar om "arbetshälsovård" och "rusvård", eller om "årssemester" (semester, fi. vuosiloma) och "sjuksemester" (sjukledighet, fi. sairausloma). Det finns t.o.m. skyltar på vissa hälsostationer med texten "arbetshälsovård".

Man kan säkert i timtal diskutera de olika ordens skönhet och lämplighet. Mycket talar i varje fall för att den enda vettiga principen är att vid ny lagstiftning följa terminologin i Sverige, och i och med att en viss term har blivit officiell bör den användas, annars blir det en massa rådd.

Låt oss alltså hädanefter tala om närståendevård, åtminstone i officiella sammanhang.

Mikael Reuter