Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Anse och prioritera

Reuters ruta 2/10 1992

”Försvarsmaktens kommendör är av åsikten att det i sig är bra att militärerna deltar i debatter som gäller deras yrkesområde”, stod det i en FNB-signerad nyhetsartikel. Borde det inte vara är av den åsikten att? Eller, ännu hellre, anser att?
Vän av åsiktsfrihet

De som vill framhålla svenskans förmenta fattigdom i jämförelse med finskan (ofta för att dölja sina egna bristande insikter i modersmålet) brukar peka på finska ord som inte har någon direkt motsvarighet i svenskan utan måste omskrivas på ett eller annat sätt. Det fall som tas upp i frågan är ett av många bra exempel på det omvända. Ett ännu mer drastiskt exempel är ju att finskan inte har någon direkt motsvarighet till verbet ha. Att ta sådana olikheter i språkens struktur och ordförråd som argument för att det ena språket är ”bättre” eller ”rikare” är självfallet meningslöst.

I den citerade meningen är det alltså fråga om att journalisten i brådskan har översatt det finska on sitä mieltä, että med ”är av åsikten att”. Det är riktigt att konstruktionen, för att alls vara korrekt, skulle kräva ett den, dvs. är av den åsikten att. Så kan man alltså säga på svenska, om man av någon anledning vill framhålla just substantivet åsikt. Vi kan jämföra med fraser som det är min fasta åsikt att eller jag delar din åsikt att.

Men i de allra flesta fall, och helt säkert i detta, är det både kortare och naturligare att på svenska använda det enkla verbet anse eller, med en ännu vardagligare ton, tycka. Jag tror inte att någon med svenska som modersmål i ett fall som detta skulle komma på att säga, och knappast heller skriva, ”är av den åsikten att” om det inte var för att det fanns en finsk förlaga.

På samma sida i tidningen fanns det ett exempel på en liknande företeelse, om än inte lika påfallande. Det stod i en notis att ”Stenlund betonade att ärendena måste sättas i en strikt viktighetsordning då landet är i kris”.

Den meningen är förstås inte fel i sig (även om det hade varit naturligare att tala om frågorna i stället för det byråkratiska ”ärendena”), men det kan vara skäl att påpeka att vi faktiskt på svenska har ett enkelt verb som motsvarar ”sätta i viktighetsordning”, nämligen prioritera. Det är visserligen ett främmande ord, men jag tror inte att det är särskilt svårt att förstå för läsarna. Vi måste prioritera är ju en typisk politisk fras, och omskrivningen med ”viktighetsordning” förekommer knappast i Sverige där man inte utgår från det finska panna tärkeysjärjestykseen.

Det är en känd sak att en översatt text nästan alltid är längre än originalet, just därför att man som översättare så lätt missar möjligheterna att förenkla utan att tappa något av innehållet. I de här fallen var det kanske inte fråga om direkt översättning, men många av oss finlandssvenskar är så tvåspråkiga och upplever en så stor del av vår verklighet på finska att det finska uttrycket föresvävar oss också när vi direkt talar vårt modersmål. På längre sikt kan det här vara en minst lika stor risk för utvecklingen av finlandssvenskan som t.ex. enstaka finska lånord.

Mikael Reuter