Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Tjänstemän och sjuksköterskor

Reuters ruta 12/4 1991

Vad skall man anse om ord av typ talman, boutredningsman, tjänsteman, förman, affärsman, vetenskapsman, gårdskarl, riksdagsman och så vidare? Riksdagsman går lätt att ersätta med riksdagsledamot, men kan jag som kvinna kalla mig affärskvinna? Vore det inte bättre med yrkesbeteckningar som kan användas för personer av båda könen?
Frågan om vad man på finska skall kalla en kvinnlig talman i riksdagen diskuterades för ett par månader sedan i Helsingin Sanomat, men varken puhehenkilö
, puhepersoona eller puhenainen tycktes få stöd från officiellt håll.
En affärsmänniska

I Sverige kallas både män och kvinnor sjuksköterska, i Finland (officiellt) sjukskötare. Varför får inte en kvinna vara sjuksköterska och en man sjukskötare? Det kan väl inte vara en jämställdhetsfråga?
Translator, Pargas

Behovet och möjligheten att införa könsneutrala titlar och yrkesbeteckningar har diskuterats livligt under de senaste tjugo till trettio åren inte bara för svenskans vidkommande utan också i en mängd andra språk.

Att vi har så många yrkesbeteckningar på -man är naturligtvis främst en följd av att yrkena i fråga ursprungligen helt har dominerats av män. Men samtidigt kan vi räkna med att man i sådana sammansättningar delvis också har haft och har den allmänna betydelsen ’människa’ – jämför användningen av man och mankind i engelskan och pronomenet man i de nordiska språken och tyskan. Det var först på 1960-talet som man på allvar började se det som en konflikt att kvinnor hade titlar som slutade på -man.

I och för sig vore det praktiskt om man över lag kunde införa könsneutrala titlar utan att våldföra sig på språket och traditionen. I vissa fall går det också relativt bra; så har t.ex. de ursprungligen maskulina titlarna på -are i allt högre grad trängt ut motsvarande feminina titlar på -inna och -ska också som yrkesbeteckningar för kvinnor. De flesta finner det i dag självklart att tala om kvinnliga lärare, författare och skådespelare. Titeln lärarinna har nästan helt fallit ur bruk, medan författarinna och framför allt skådespelerska väl ännu förekommer rätt allmänt. Sångare och sångerska håller man fortfarande i sär.

Att också manliga sjukskötare i Sverige kallas sjuksköterskor (och tituleras t.ex. syster Bengt) är uppenbarligen dels en jämställdhetsfråga, dels en följd av att skötare i Sverige huvudsakligen används inom mentalvården och inte i den vanliga sjukvården. Ett viktigt argument är väl att man på det sättet kan visa att inte bara ursprungligen maskulina utan också ursprungligen feminina titlar kan användas könsneutralt.

I Finland har man gått den andra vägen och också i detta fall tagit den ursprungligen maskulina titeln som officiell titel för både manliga och kvinnliga sjukskötare. Det hindrar naturligtvis inte att man inofficiellt kan tala om sjuksköterskor också här.

Ett annat tidigare helt kvinnodominerat yrke var städerska. I och med att allt fler män tar städjobb har det fallit sig helt naturligt att kalla dem städare (om man inte som i Sverige kallar allihopa lokalvårdare).

Titlar på -man är naturligtvis ett problem för sig. Man kan försöka neutralisera vissa av dem genom att tala om riksdagsledamot, vetenskapsidkare och (som i det kommunala) tjänsteinnehavare, men att löpa linan ut visar sig praktiskt taget omöjligt. Frågan är om det ens är önskvärt, eftersom det oftast leder till krångliga och löjliga ord.

Lika tokigt vore det i många fall att försöka skapa parallella titlar på -kvinna. Kanske affärskvinna och vetenskapskvinna kunde gå an, men en tjänstekvinna är som känt något annat än en kvinnlig tjänsteman, och jag tror knappast någon på allvar vill föreslå att vi talar om talkvinna, lekkvinna eller ombudskvinna.

Ju fler konstlade nykonstruktioner som skapas, desto mer framstår dessutom de återstående orden på -man som markerat maskulina. Eftersom vi ändå under överskådlig tid får räkna med att tala om kvinnliga lekmän, förmän, talmän, ombudsmän m.m., är det lika bra att vi också fortsätter att tala om kvinnliga tjänstemän och affärsmän. Slutleden -man i sådana ord betyder helt enkelt inte ’person av manligt kön’ utan mera allmänt ’människa’.

Mikael Reuter