Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Hyra bil för en dag

Reuters ruta 18/1 1991

Är användningen av prepositionen för i tidsuttryck en anglicism? I synnerhet finskspråkiga använder ofta för på samma sätt som engelskans for. I vår radio kan man höra ungefär följande: "Han var där för fem timmar. Han hyrde bilen för en dag. Han kom för en tre dagars vistelse." I satserna kan man ofta inlägga en viss avsiktlighet. Jag tycker i varje fall att på vore en bättre preposition i sådana satser.
R.G., Esbo

Frågan om prepositioner i svenska tidsuttryck är långt ifrån enkel. Vi har i huvudsak tre prepositioner att välja mellan: i, på och för, i vissa fall också under och över. Var och en har sin speciella funktion, även om de i vissa fall är utbytbara.

Av de anförda exemplen på för i tidsuttryck är det första, "han var där för fem timmar", otänkbart på korrekt svenska. Det enda riktiga i det fallet är i fem timmar. Däremot finns det inget att anmärka mot de två senare satserna. Han hyrde bilen för en dag är precis vad man normalt skulle säga (även om på en dag också är tänkbart men kanske mindre naturligt). I satsen han kom för en tre dagars vistelse betonar användningen av för mycket riktigt det avsiktliga.

För kan alltså användas i tidsuttryck för att uttrycka ett slags avsikt, ofta i kombination med ett verb som uttrycker förflyttning eller förändring av tillstånd. Det kräver alltså att satsen har en framåtpekande syftning: hon åkte till Paris för en vecka, han kom på besök för ett veckoslut, jag har fått nya arbetsuppgifter för ett par månader framåt, hon ville komma bort hemifrån för en tid, han åtog sig att ta hand om barnen för ett par dagar, han kände sig som kung för en dag. Likaså används för för att uttrycka bl.a. mandattider: styrelsen väljs för ett år i taget.

Ett stående uttryck är för ett ögonblick, som används utan att det krävs någon avsiktlighet eller framåtpekande betydelse (för ett ögonblick trodde jag att ...).

Däremot kan för inte användas i uttryck med t.ex. vara och stanna. I sådana fall krävs prepositionen i (eller i vissa fall ingen preposition): han var där (i) två år, hon bodde i Paris (i) en vecka, jag ska stanna hemma (i) ett par dagar, han skötte barnen i tre dagar, Pelle joggade i två timmar, du ska koka gröten i tjugo minuter. Prepositionen i anger alltså den tidsrymd under vilken något pågår.

Bruket av är lite mer komplicerat. Vi kan skilja mellan åtminstone tre användningar.

För det första kan användas i många fall där vi alternativt kunde ha för enligt beskrivningen ovan: hon åkte till Paris på en vecka, hon ville komma bort på en tid, jag hyrde en bil på en dag, hon är utsedd på ett år. På kan i sådana fall ibland användas också när för inte går: hon var i Paris på en vecka (med en lite annan betydelsenyans än i en vecka).

För det andra anger den tid inom vilken något avslutas: vattnet kokade upp på fem minuter (jfr kokade i fem minuter), han sprang hundra meter på tolv sekunder (jfr han sprang i tio minuter), datorn utförde räkneoperationen på några sekunder.

Skillnaden mellan och i i dylika fall är självklar för de flesta med svenska som modersmål, men inte alldeles lätt till exempel för finskspråkiga. Säger man han sprang hundra meter i tio minuter är tolkningen snarast den att han upprepade gånger tränade hundrameterslöpning under tio minuters tid.

Slutligen används för att uttrycka den tidsrymd under vilken något (mer eller mindre momentant) sker eller inte sker: jag har inte sett henne på två år, på en vecka har han kommit för sent tre gånger, Lisa lär inte komma hem på ett år, jag har sprungit hundra meter fyra gånger på två veckor. I ett fall som det sista får den rimliga betydelsen avgöra tolkningen – jfr jag har sprungit hundra meter fyra gånger på tolv sekunder (där emellertid ordföljden normalt skulle vara en annan: jag har fyra gånger sprungit hundra meter på tolv sekunder).

Jag är fullt medveten om att det inte är möjligt att ge mer än en mycket ytlig beskrivning av prepositionsbruket i sådana tidsuttryck inom ramen för en kort språkspalt. Framställningen här gör alltså inga anspråk på att vara fullständig, utan bara riktgivande.

Mikael Reuter