Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Hon, han och honom

Reuters ruta 15/11 1991

I skolan lärde jag mig att det heter ”hon” om människan, medan alla andra mänskliga substantiv skulle refereras till med ”han”. Till exempel: Människan älskar litteraturen. Hon finner kunskap i den. Men: Läraren/skötaren/violinisten/journalisten/ personen älskar litteraturen. Han finner kunskap i den.
Sedan dess har jag lärt mig att det heter hon/han, han/hon, hon eller han osv. om personer vars kön är obestämt, icke definierat av sammanhanget eller okänt. Men min modersmålslärare, som jag träffade i våras, sade sig fortfarande lära sina elever detta ”han”-sätt att skriva. Hur skall vi ha det?

För han/hon

Det här är en fråga som har diskuterats ofta, inte bara på senare tid utan redan t.ex. av Erik Wellander i hans bok Riktig svenska från slutet av 1930-talet. Men den har naturligtvis blivit allt mer relevant i takt med att jämställdheten mellan könen har ökat (eller borde ha ökat).

Av tradition är det, som frågaren konstaterar, så att han är det övergripande och i viss mån könsneutrala pronomenet, som t.ex. normalt används i lagtext men också i vanlig sakprosa. Det skulle ofta föra till orimligheter att varje gång tala om ”han eller hon” i texter där pronomenet förekommer i snart sagt varje mening. Naturligtvis finns alltid möjligheten att konsekvent använda hon i stället, men det får nog ses som en kraftig markering.

Det finns emellertid fall där det är uppenbart olämpligt att använda han. Det gäller dels när man refererar till representanter för klart kvinnodominerade yrken o.dyl., dels när det finns risk för att man skall tro att han bara står för den manliga parten t.ex. i bestämmelser om äktenskapliga förhållanden, efterlevandepension och dylikt. I det förra fallet är det vanligen bäst att använda hon, och i det senare han eller hon (eller hon eller han).

Självfallet kan det också i andra fall vara på sin plats att skriva eller säga han eller hon, bara det inte förekommer alltför tätt. Det som däremot språkfolk är tämligen eniga om är att det är mindre lämpligt att skriva ”han/hon” med snedstreck eller ”han (hon)” med parentes. Det verkar enbart störande på läsaren.

Det har någon gång diskuterats att man skulle införa ett nytt könsneutralt pronomen, t.ex. hen, liksom finskan har sitt hän. Ett andra alternativ vore att börja använda den också om personer. Men sådana ingrepp har föga chanser att slå rot i det naturliga språkbruket. Och svenskan är ju ingalunda ensam om att sakna ett könsneutralt pronomen i tredje person singularis. Tvärtom hör finskan och dess släktingar till undantagen i språkens värld när de inte särskiljer mellan han och hon. 

***

Något som jag flera gånger lagt märke till hos en rikssvensk i ett av våra återkommande eftermiddagsprogram i radion är meningar av typen ”vi ska fråga/intervjua han”.
Är det numera brukligt att man i (riks)svenskan inte skiljer mellan
han och honom?
Zilla

Att han på detta sätt används som objektsform (ackusativ) är ingen nyhet i svenskan. Tvärtom var ackusativformen i fornsvenskan just han, medan formen honom var dativ. Man sade alltså (med språket i övrigt moderniserat) jag såg han men jag gav honom mat. I svenskt standardspråk har han för länge sedan ersatts av honom som objektsform, men användningen av han som objekt har levt kvar i en stor del av de svenska dialekterna, också i Finland. Och inte bara i de egentliga dialekterna: han förekommer som ackusativform hos många som talar vad man brukar kalla regionalt färgat riksspråk, t.ex. på Åland.

Ett uttryck som ”vi ska fråga han” är alltså inte någon nyhet i svenskan. Däremot uppfattas sådana dialektalt färgade uttryck ofta som nyheter i standardspråket, eftersom gränsen mellan dialektfärgat vardagsspråk och formellt standardspråk ännu för något årtionde var så skarp att de dialektala uttrycken var otänkbara t.ex. i radion.

Det som det är fråga om är en typisk så kallad normkonflikt. Enligt standardspråkets normer skall man säga jag ska fråga honom, medan substandardens normer tillåter (eller rentav föreskriver) ”jag ska fråga han”.

Svaret på frågan är alltså närmast att det fortfarande är brukligt att använda han i objektsställning i vissa former av vardaglig svenska, men att kanske är en nyhet att detta förekommer i mer formella sammanhang. Och förenligt med den standardsvenska (skriftspråks)normen är det inte.

Mikael Reuter