Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Ester och estländare

Reuters ruta 29/11 1991

Vad finns det för principer för användning av orden est och estländare, estnisk och estländsk? Kan de användas på motsvarande sätt som finne och finländare? Och hur är det med lett, lettländare, lettisk, lettländsk? För oss finlandssvenskar verkar det naturligt att tillämpa samma principer för de baltiska folken som för oss i Finland, men det verkar som om massmedierna både här och i Sverige använde orden lite hur det kommer sig. Hur är det för övrigt på andra språk, t.ex. estniska och tyska?
En annan sak: här i Finland hör man est och Estland uttalas både med långt och med kort e. Vad är rätt?
Estlandsvän

Det är uppenbart att bruket av de här orden ännu inte har hunnit stabilisera sig t.ex. i massmedierna. Faktum är ju att det ännu för tre år sedan skrevs och talades ganska lite om de baltiska länderna och deras invånare, och kunskapen om de olika folkgrupperna i Baltikum var minimala bland vanligt folk i Sverige och Finland.

I Sverige finns det uppenbarligen ingen fast tradition att skilja mellan ester och estländare – det brukar ju vara svårt nog för rikssvenskar att skilja mellan finnar och finländare. Rikssvenska medier använder i dag orden utan någon påfallande konsekvens.

Både Illustrerad svensk ordbok från 1960-talet och Svensk ordbok från 1986 definierar emellertid est och estländare på motsvarande sätt som finne och finländare, nämligen så att est i första hand avser en estniskspråkig person medan estländare avser en person som hör hemma i eller kommer från Estland, oberoende av språk.

Före den sovjetiska ockupationen var de flesta icke estniskspråkiga invånarna i Estland tyskar, men där fanns ju också andra språkgrupper, bl.a. estlandssvenskarna. Alla dessa var estländare, på tyska Estländer, på estniska eestimaalased. Den beteckningen har inte använts lika mycket om ryssarna i Estland, eftersom de i första hand har betraktats som inkräktare och främlingar. Men det är uppenbart att åtminstone de ryssar som har bott så länge i Estland att de anses ha skaffat sig hemortsrätt där, numera också bör kunna kallas estländare.

På samma sätt som mellan ester och estländare bör vi kunna skilja mellan letter och lettländare, även om t.ex. Svensk ordbok inte vidkänns den distinktionen. När det gäller Litauen finns den möjligheten däremot inte, eftersom namnet inte slutar på -land.

Också adjektiven estnisk och estländsk, lettisk och lettländsk bör användas enligt motsvarande principer. Estnisk hänför sig alltså i första hand till esterna och det estniska språket, medan estländsk hänför sig till Estland i allmänhet.

Det finns en och annan som undrar hur långt vi skall gå med distinktioner av det här slaget. Borde vi börja tala om ”ryssländare” och ”tyskländare” också, eftersom även Ryssland och Tyskland har många invånare med annat språk än ryska respektive tyska?

Det bör vi naturligtvis inte. Det finns ingen tradition för det, och det verkar inte heller att finnas något behov för det. Det är de baltiska staterna, och framför allt då Estland, som står oss så nära att vi finner det relevant att precisera nationalitetstillhörigheten på detta sätt.

Uttalet av est och Estland behandlade jag i en ruta för tre år sedan. Jag skall inte upprepa mina argument, utan konstaterar bara att uttalet med kort e är allenarådande i Sverige och uppenbarligen det normala i Österbotten, medan det i södra Finland – som har haft nära kontakter med Estland – är vanligt med långt e. Jag tycker att båda uttalen bör accepteras, men uttalet med långt e är onekligen provinsiellt och begränsat till Nyland och Åboland.

Mikael Reuter