Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Vilken färg har den?

Reuters ruta 2/3 1990

Jag har själv lärt mig svenska redan som barn, och nu när min dotter går i skolan har hon valt svenska som A-språk, dvs. första för eleven främmande språk. Jag brukar följa med i hennes lärobok i svenska, och när klassen läste om färger i höstas tyckte jag att läroboken lärde ut fel sätt att ställa frågor. Det enda mönster som användes både i textboken och i övningarna i arbetsboken var nämligen ”Vilken färg är den?” Samma fråga upprepades sida upp och sida ner. Själv har jag lärt mig att man säger Vilken färg har den?, och att del är fel att använda ”är” i frågan. Har jag rätt eller fel?
Tvåspråkig mamma

Det stämmer att det korrekta är att använda hjälpverbet ha i samband med färg både i frågor som vilken färg har bilen?, vad har cykeln för färg? och i motsvarande påståendesatser som hennes klänning hade samma blå färg som ögonen.

Men uppenbarligen är det här fråga om ännu en av dessa många mindre kända finlandismer. Det tycks nämligen vara relativt vanligt i talspråket åtminstone i Helsingfors med omgivning att man frågar just ”vilken färg är den?” Jag erkänner gärna att jag själv har kunnat säga så.

I Sverige är det emellertid enligt uppgift inte möjligt att använda den konstruktionen. Man kan fråga vilken färg har hennes klänning?, vad har hennes klänning för färg?, vilken färg har hon på klänningen? eller vad har hon för färg på klänningen?. Likaså kan man fråga vad är det för färg på klänningen?, men inte alltså ”vilken färg är klänningen?”

Det är svårt att säga vad som ligger bakom uttrycket med ”är”. Eventuellt har det att göra med att man säger den är blå, men där är ju blå ett adjektiv, medan färg är ett substantiv: bilen är röd, men den har en vacker färg.

Teoretiskt kunde man också tänka sig påverkan från engelskans what colour is it?, men det är i allmänhet föga troligt att finlandssvenskan skulle ha påverkats mer av engelskan än rikssvenskan. Jag ser det närmast som ett kuriosum att det i en konkordans över romantexter i Sverige fanns följande exempel ur en från engelskan översatt roman: ”hans ögon var mycket, mycket ... vad de nu är för färg”.

Jag tycker att det i och för sig är ett mänskligt misstag att en fras som ”vilken färg är den?” förekommer i en lärobok i svenska i Finland. Men med tanke på att det aktuella avsnittet uttryckligen har som mål att pränta in bl.a. sättet att fråga om färger är det mindre lyckat. Framför allt är det tokigt att det inte finns några exempel på de helt korrekta sätten att fråga.

Vi skall hoppas att förlaget rättar till misstaget när nästa tryckning av boken blir aktuell.

***

 Väcka initiativ

För ett par veckor sedan var det tal om att man inte kan tala om att ”göra” initiativ, utan att det enda rätta är att säga ta initiativ. Jag har sedermera blivit upplyst om att det i det aktuella fallet inte hade varit fråga om ett initiativ i ordets allmänna betydelse, utan om ett formellt skriftligt initiativ som i kyrkliga sammanhang är en motsvarighet till motion i t.ex. riksdag och kommunfullmäktige (fi. aloite).

Detta ändrar inte på saken på det sättet att det blir korrekt att använda ”göra” – man kan ju inte heller tala om att ”göra en motion”. Men det aktualiserar ett annat verb som jag inte nämnde i den tidigare rutan, nämligen väcka. Liksom man väcker (en) motion om något kan man då tala om att väcka initiativ. Självfallet kan man rent konkret också tala om att lämna in ett initiativ, eftersom det är skriftligt.

En annan sak är sedan om initiativ är ett så lyckat ord i detta sammanhang – det är inte utan att man misstänker att det från början har varit fråga om en felöversättning av aloite som ju kan betyda både ’initiativ’ och ’motion’ (i Nordiska rådet används f.ö. medlemsförslag i samma betydelse som motion).

Mikael Reuter