Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Vardag och helg

Reuters ruta 27/7 1990

En bank åtminstone här i Vasa skyltar: ”Öppen vardagar kl. 9.30–16.30”. Försöker man göra besök på lördag så är det dock stängt. Onekligen är lördag = vardag!
Vasabo

Visst räknas lördagen fortfarande i princip som vardag i motsats till helgdag. Någon riktigt vanlig vardag har den emellertid inte varit i mannaminne, och i och med att det har blivit så vanligt med lediga lördagar förknippas den nog av de flesta med det arbetsfria veckoslutet, veckohelgen. Hur man än vänder sig är därför vardagar ett tvetydigt uttryck. En enkät som professor Gun Widmark nyligen gjorde bland studerande i Uppsala visade rentav att en klar majoritet angav måndag t.o.m. fredag såsom vardagar.

Om en affär bredvid banken har samma öppettider på lördagar som på andra vardagar och skriver ”Öppet vardagar kl. 9–17” så kommer säker många kunder därför att tro att den, liksom banken, är stängd på lördagar. Och det är ju lika förargligt för affärsinnehavaren som det är förargligt för bankkunden att stå och rycka i dörren en lördag.

Det enda råd man kan ge är därför att alltid precisera och hellre vara lite övertydlig än lämna rum för tvekan. Skriv alltså t.ex. ”Öppet måndag–fredag kl. 9.30–16.30” eller ”Öppet kl. 9–17 alla dagar utom söndag”.

Det kan i detta sammanhang vara på sin plats att diskutera några andra ord och uttryck som hänger ihop med helg och vardag, eller helg och söcken som det gamla uttrycket lyder.

Ordet söcken lever i Finland kvar i det officiella språkets söckenhelg, motsvarande finskans arkipyhä, en benämning på helgdagar som inträffar på annan dag än lördag eller söndag (t.ex. Kristi himmelsfärdstorsdag, som visserligen sedan länge varit flyttad till en lördag men om några år skall tillbaka till sin riktiga plats). Ordet söckenhelg har uppenbarligen myntats av arbetsmarknadstekniska skäl – för parterna på arbetsmarknaden ställer helgdagar mitt i veckan bara till med besvär, och det är enklast om helgerna inträffar under det även annars arbetsfria veckoslutet. Någon direkt motsvarighet till ordet söckenhelg finns inte i Sverige.

Däremot har man numera i Finland officiellt gått över till att tala om helgfri lördag i stället för det gammalmodiga och svårförståeliga ”söckenlördag” (arkilauantai).

Vad innebär då ordet helg? Det hör naturligtvis ihop med adjektivet helig, och har alltså ursprungligen religiös innebörd. Helgen inträdde vid helgmålsringningen på lördag kväll, och då skulle allt världsligt arbete upphöra.

En senare utveckling var att helg kom att användas bara om de större speciella helgerna, inte om vanliga söndagar. Det hängde uppenbarligen samman med att söndagarna inte på samma sätt uppfattades som heliga dagar, utan bara som lediga vilodagar. Men också den gamla betydelsen av helg, ’lördag kväll till söndag kväll’, levde kvar i folkligt språk, och från mitten av vårt århundrade har den fått en ny renässans. Framför allt i Sverige tycks helg nu hålla på att konkurrera ut det engelska lånordet weekend och översättningslånen veckända och veckoslut som beteckning på de arbetsfria dagarna lördag och söndag. En viss skillnad i konnotation finns det emellertid mellan orden. Helg sammankopplas med vila och avkoppling, veckoslut mera med aktiviteter: man åker t.ex. till landet under helgen, men man deltar i en fortbildningskurs under veckoslutet.

I Finland används helg fortfarande mest om speciella helger. Det hänger kanske samman med att finskans pyhä och pyhäpäivä ännu mer än svenskans helg associerar till religiösa högtider. Men ingenting hindrar att vi i högre grad tar i bruk det korta och behändiga helg för att beteckna också vanliga veckoslut. Vid behov kan man använda den preciserande sammansättningen veckohelg i motsats till större helg.

Betydelseutvecklingen hos ordet helg är ett intressant exempel på hur ordens innebörd växlar i takt med att verkligheten bakom orden förändras. Frågan behandlas i en intressant artikel av Gun Widmark i Svenska språknämndens tidskrift Språkvård nr 4/1989, med ytterligare tillägg i nr 1/1990. Min framställning ovan bygger till stor del på Widmarks artikel.

Trevlig helg! 

Mikael Reuter