Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

O forum i Finno!

Reuters ruta 17/8 1990

Jag har länge funderat på uttalet av två ord. I radion säger programuppläsaren åpus, fårum. Enligt min mening uttalas opus och forum med o. Vad är rätt?
En annan sak: jag har stött på stavningen
Finno för en ort i Esbo. Förr har jag läst om Finnå. Har orten bytt namn?
D.E., Ekenäs 

Uttalet av bokstaven o som lång i lånord i svenskan varierar både i tid och i rum. Det är här fråga om två motstridiga regler eller tendenser: å ena sidan betecknar bokstaven o i princip alltid ett o-ljud (som i sol) när den uttalas som lång i rent svenska ord, å andra sidan används samma bokstav vanligtvis för att beteckna ett å-ljud i de långivande språken. Skillnaden mellan finlandssvenskt och rikssvenskt uttal i sådana ord beror ofta, men ingalunda alltid, på att finlandssvenskan representerar ett äldre uttal.

Både forum och opus är direkta lån från latinet (grundbetydelsen av forum är ’torg’ och av opus ’arbete’), och båda uttalades i latinet med å-ljud. Just dessa ord har emellertid i svenskan i århundraden uttalats med o. Bl.a. Dalins ordbok från mitten av 1800-talet ger o-uttal som enda alternativ. Att det är relativ vanligt med å-uttal i finlandssvenskan kan delvis bero på anknytning till latinet, men har säkert också att göra med att orden i finskan uttalas med å-ljud.

Till samma kategori av ord hör bonus, som i Sverige uttalas med o och hos oss för det mesta med å-ljud. Också den grekiska bokstaven omega och bilmärket Opel uttalas ofta med o-ljud i Sverige. Ett nyare exempel är de oljeexporterande ländernas organisation Opec; i det fallet har o-uttalet etablerat sig rätt väl också i Finland.

Det rekommenderade uttalet också i Finland är forum och opus med o som i sol, och detsamma gäller Opec. I fråga om bonus och Opel ställer jag mig något tvekande; uttalet med å-ljud är i de fallen mycket starkt etablerat i finlandssvenskan, och måste i mitt tycke betraktas som fullt gångbart. – Att vokalen i samtliga fall skall vara lång i svenskan behöver väl inte påpekas.

De ord som i finlandssvenskan har övervägande o-uttal och i rikssvenskan övervägande å-uttal är betydligt fler till antalet. Bland många tänkbara exempel kan jag här nämna logisk, kupol, symbol, telefon, pedagog, erotiker och exotisk. I många av dessa fall har ett uttal med o tidigare varit vanligt i Sverige, och utvecklingen där går fortfarande i riktning mot å-uttal i allt fler ord av denna typ. Till exempel erotiker och exotisk hade enligt den förra upplagan av Svenska Akademiens ordlista i första hand o-uttal, medan uttal med å nu ställs i första rummet.

Ortnamnet Finno är ett bra exempel på mindre lyckad namnplanering. Den numera officiella stavningen med -o är visserligen etymologiskt berättigad, eftersom det inte är fråga om ett å-namn (i motsats till Esbo och Sibbo, som båda ursprungligen har betecknat åar). Men Finno skrevs tidigare Finnå, och uppfattades som ett å-namn då det översattes och fick det finska parallellnamnet Suomenoja – som alltså etymologiskt sett är en felöversättning och också annars diskutabelt. När den finska namnformen väl var fastställd, hade det emellertid varit logiskt att bibehålla den svenska formen Finnå för att bevara parallelliteten mellan namnen, men så skedde alltså inte. Som det nu är bildar Finno – Suomenoja ett föga lyckat namnpar.

***

Det tycks vara ett utbrett ofog att skriva o (utan punkt) i stället för och. Det förekommer i synnerhet i annonser – bl.a. födelse- och dödsannonser – och leder ibland till rätt kostliga effekter. Man vet inte om man skall tänka på o du saliga eller om man skall läsa det som ovänner när det står ”släkt o vänner”. Vanligen är det inte ens fråga om utrymmesbrist, utan ett och hade lika bra fått plats. Är en sådan förkortning verkligen acceptabel?
Ovän av o

Förkortningar kan vara praktiska ibland, i synnerhet då det gäller att spara utrymme, men det är en god regel att man skall använda dem med urskillning. Framför allt skall man se till att de inte kan vara oförståeliga eller vilseledande för läsaren.

I de aktuella fallen tror jag inte att förkortningen o kan missförstås, men jag håller med om att den kan väcka förargelse – eller möjligen munterhet – och det är nästan lika illa, eftersom det drar läsarens uppmärksamhet från sakinnehållet till formen.

Skriver man i stället o. med punkt efter blir det klarare, men då vinner man å andra sidan inte mer än en position. I de flesta fall kan det därför vara bäst att inte alls förkorta ett så kort ord som och.

Mikael Reuter