Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Men inte ofullständiga meningar?

Reuters ruta 16/3 1990

Jag tycker att jag minns från skoltiden att man inte fick börja en mening med konjunktioner som och och men. Men (!) nu har jag sett detta uttryckssätt så ofta t.o.m. i språkrutan att jag måste fråga om jag minns fel eller om reglerna luckrats upp. Ger det inte litet intryck av bisats eller ofullständig mening? Ofullständiga meningar tycker jag för övrigt att man ser allt oftare. Åtminstone jag tycker det är något ofullständigt över en mening som denna i Språkbruk 3/89: ”Trots att vi talar om rese-TV och reseradio och varför inte resedator”.
M.N., Helsingfors

Det är inte så lätt att ge klara och entydiga regler för hur man skall hantera språket. Många av de tumregler som behövs framför allt för mera osäkra skribenter uppfattas – med all rätt – som onödiga hämskor för den som har större vana att hantera de stilistiska medlen. Det är i språket som på så många andra av livets områden, att när man väl behärskar grundreglerna kan man ofta sätta sig över dem.

Bland de regler som modersmålslärare brukar ge sina elever finns många som i och för sig är riktiga därför att man normalt inte bör bryta mot dem, men som inte behöver följas till hundra procent av vana och stilmedvetna skribenter. Till dem hör inte minst principen om att inte använda ofullständiga meningar.

Också regeln om att man inte bör inleda en mening med och eller men hör till det som modersmålslärare framför allt tidigare brukade lära ut i sin undervisning, och jag är övertygad om att frågaren minns rätt från sin egen skoltid. Det är inte omöjligt att den regeln – eller borde man kanske säga myten – fortfarande lever kvar inom skolans väggar på en del håll. Den har naturligtvis en viss funktion: för det mesta skall man inte sätta punkt före satser inledda med och eller men. Men i det verkliga livet har regeln länge varit upphävd.

Konjunktionerna och och men inleder ju inte bisatser utan sidoordnade huvudsatser. I och med att satserna har huvudsatsordföljd är det också lättare att låta dem stå som fristående meningar.

Ett motiv till att börja en ny mening med och eller men är ofta att det är fråga om ett tillägg eller en kommentar som inte bara gäller den närmast föregående satsen utan ett helt resonemang omfattande flera meningar. Då går det inte att haka på detta och eller men direkt på den sista satsen. Jämför hur den sista meningen (inledd med men) i stycket före föregående stycke hänför sig till bägge de två föregående meningarna.

Att meningar inledda med men är så vanliga i dagens svenska har säkert också att göra med förskjutningen av stilvärdet hos emellertid och framför allt dock, som har blivit allt ovanligare i ledig prosa. I naturligt talspråk är de mer eller mindre försvunna. Det är en utveckling som kan beklagas, men det går knappast att göra något åt den. Och vill man inte använda emellertid eller dock, så återstår inte så mycket annat än att inleda meningen med men.

Frågan om ofullständiga meningar är kanske lite mer komplicerad. Här får vi nog räkna med att den gamla regeln fortfarande gäller som huvudprincip. Om det inte finns särskilda stilistiska eller språkliga skäl att bryta mot regeln, bör en mening alltså innehålla predikatsverb, och bisatser bör inte stå som egna meningar. Detta är något som modersmålslärarna brukar vara ganska noga med, eftersom onödig och olämplig användning av ofullständiga meningar hör till de vanligaste felen hos skrivsvaga elever.

Men också här är det så att quod licet Jovi, non licet bovi – det som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för oxen. En osäker skribent gör klokt i att hålla sig till fullständiga meningar, men en tillräckligt säker och skicklig stilist kan självfallet använda ofullständiga meningar om det finns skäl för det.

Lösryckt verkar den citerade ofullständiga meningen ur Språkbruk stympad, men i sitt sammanhang är den fullt acceptabel. I själva verket hade syftningen blivit oriktig om bisatsen hade fogats direkt till den föregående meningen. Så här såg helheten ut:
Matkapuhelin skall alltså inte översättas med ”resetelefon” på svenska – vilket har hänt. Trots att vi talar om rese-TV och reseradio och varför inte resedator (knädator, portföljdator, eng. lap-top)”.

Mikael Reuter