Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Ifall annanstans används framdeles

Reuters ruta 16/11 1990

Hufvudstadsbladet har aldrig dragit sig för att lansera nya (ibland märkliga) ord och ordformer, som t.ex. ”framledes” i underrubriken ”Används framledes” (om en ny kommersiell rubelkurs). Ett naturligt ord för den som kan svenska ganska men inte riktigt bra; man säger ju sidledes och likaledes. Det är väl meningen att språket, i likhet med dem som talar det, skall bli allt enklare och mer likriktat ...
Om jag får leva för länge kommer jag kanske i rutan en dag att kunna läsa att också framledes är ”inte bara tillåtet utan i allmänhet rentav rekommenderat”.
I pressen och andra medier ser respektive hör man ofta ”annanstädes” som nyskapad mellanform mellan det litet högtravande
annorstädes och det ledigare annanstans. Skall man låta mellanformen slå ut de två utgångsformerna?
L.K., Helsingfors

Det är riktigt att varken annanstädes eller framledes kan anses tillhöra normalt språkbruk i dagens svenska. Men några nya påfund är det inte fråga om, och det är nog inte Hbl eller något annat av våra massmedier som har lanserat dem. Snarare är det då fråga om återupplivningsförsök, om än troligen oavsiktliga.

Annanstädes har förekommit i svenskan i säkert hundra år, som en parallellform till annorstädes och det nyare annanstans. I Östergrens Nusvensk ordbok (bandet tryckt 1919) finns annanstädes upptaget med hänvisning till annorstädes, och under annorstädes finner vi följande kommentar: ”Ibl. även annanstädes (som stundom betraktas som mer skönl.)”.

Ännu i den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista finns annanstädes med, dock betecknat som ålderdomligt. Någon nyskapelse är det alltså inte, och det troliga är väl att ordet så småningom kommer att falla mer och mer ur bruk (fast man skall akta sig att spekulera för mycket i ordens död). I dagens svenska bör vi i varje fall helst använda (någon) annanstans, på (något) annat ställe eller motsvarande uttryck.

Inte heller framledes är någon nykomling, även om man kan sätta i fråga om det någonsin har varit ett riktigt gångbart ord. Östergrens ordbok betecknar det (på 1920-talet) som sällsynt och skönlitterärt, men uppger att ingen mindre än Viktor Rydberg har använt framledes för framdeles. I modern svenska kan man i varje fall betrakta ”framledes” som ett direkt fel, det enda riktiga är nu framdeles.

***

Jag hörde för någon tid sedan följande uttryck i ett aktualitetsprogram i finlandssvensk TV:
”Ifall Vöråriksdagen leder till konkreta åtgärder återstår att se.”
Se vad då, frågar man sig. Redaktören hade här, i likhet med andra obetänksamma språkbrukare, blandat ihop
ifall och huruvida, vilka båda kan omskrivas med om. Ifall betyder ju ’i det fall att, för den händelse att’, på finska mikäli. Huruvida motsvaras på finska av suffixet -ko/-kö. Redaktören borde alltså ha sagt så här:
Huruvida (el. om) Vöråriksdagen leder till konkreta åtgärder återstår att se.
Svensk ordbok godkänner visserligen med förbehållet ”vardagligt” att
ifall används i betydelsen ’huruvida’. Men jag tycker det är att godkänna haltande och ologisk praxis.
Vilken praxis är bra och vilken är dålig? Logiska grodor kan åtminstone inte vara bra.

M.G., Helsingfors

Det som gör att ifall känns så påfallande här är väl framför allt att det står först i satsen. I en sådan ställning väntar man sig utan vidare att ifall skall ha sin normala betydelse, och jag håller med om att om eller eventuellt huruvida hade varit bättre här. Däremot är det väl inte omöjligt att i ledigt tal tänka sig en mening som ”Det ska bli intressant att se ifall Vöråriksdagen leder till konkreta åtgärder.”

Men observera att detta gäller ledigt tal. I en nyhetsutsändning är det redan diskutabelt, och i skriven sakprosa föga lämpligt.

Ordet huruvida börjar dess värre bli lite ålderdomligt; det går an i sakprosa, men känns lätt främmande åtminstone i talspråk. Ifall är i sin tur ett relativt pratigt ord som helst bör undvikas i mera formell stil, t.ex. i lagspråk. Neutralt och bra i de flesta fall är det lilla ordet om, även om problemet med det är att det ibland kan förväxlas med prepositionen om.

Mikael Reuter