Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

De och dem

Reuters ruta 20/4 1990

"Som så många andra folkpensionärer lever dom under knappa förhållanden. Till skillnad från dom flesta är dom nöjda."
Så stod det i ingressen till ett reportage om ett pensionerat fiskarpar för ett par månader sedan. I början av själva texten räknade jag upp till tio
dom på några korta stycken. Men efter den första mellanrubriken tog tydligen orken slut för journalisten, för sedan skrev hon genomgående de.
Min fråga lyder kort och gott: Kan man i tidningstext skriva
dom?
C.N., Helsingfors

Uttalsformen dom för skriftens de och dem har under de senaste hundra åren spritt sig över större delen av det svenska språkområdet och blivit praktiskt taget allenarådande i talspråket i mellersta och norra Sverige. Det är bara i södra Sverige och i Finland som formen di fortfarande har en relativt stark ställning i tal, men också här förefaller dom att vinna terräng.

I skrift ser emellertid bilden ganska annorlunda ut. Det finns visserligen en del som talar för att dom borde bli huvudform också i skrift (inte minst vissa lärare, som hävdar att det är svårt för barnen att lära sig när man skall använda de och när dem), och i vissa genrer har dom blivit relativt vanligt (bl.a. barnlitteratur och reklam). Men normalformen i t.ex. tidningstext och annan sakprosa är utan vidare de, i Sverige lika väl som i Finland.

Argumentet för en övergång till talspråksformen dom också i skrift är att stavningen bör motsvara uttalet. Det kan i och för sig vara en bra princip i många fall, men när det gäller dom är den tvivelaktig. För det första är det inte fråga om ett enhetligt uttal. Även om de flesta som talar svenska numera säger dom, finns det åtskilliga som säger di eller använder någon annan form i talspråket. Att använda dom i skrift är då ett sätt att tvångsstyra uttalet. Skriftspråksformen de är visserligen relativt sällsynt i tal (utom i högtidliga eller formella sammanhang, t.ex. de aderton i Svenska Akademien), men fördelen med den är att den är neutral och kan läsas ut i enlighet med de uttalsvarianter som förekommer.

Formen dom i skrift skulle också bidra till att fjärma modernt svenskt skriftspråk från allt det som hittills har skrivits på svenska, och dessutom utgöra ytterligare ett steg i riktning från grannspråken danska och norska.

Motståndet mot dom i normal sakprosa är inte något som språkvårdarna i Finland är ensamma om. Också Svenska språknämnden i Sverige har klart tagit ställning för att de och dem skall betraktas som normalformerna, och att skoleleverna skall lära sig att använda dem. Formen dom kan naturligtvis användas vid återgivning av talspråk, i kåserier o.dyl. om man vill skapa en viss effekt.

Desto mer beklagligt är det därför att dom har fått ett så starkt fäste just i barnlitteratur, och till och med i läromedel för grundskolans lågstadium i Sverige. På det viset vänjer sig barnen vid dom, och då är det förståeligt att de och dem kan börja kännas onaturliga för dem som har uttalet dom i sitt talspråk. Annars är det knappast något större problem för eleverna att lära sig använda de och dem rätt, lika väl som t.ex. han och honom (också i de fall där dialekten har formen jag såg han).

Inte minst i Sverige brukar typen för de som anföras som bevis för hur svårt det är att skilja mellan de och dem. Men det beviset håller inte. Också i danskan, norskan och finlandssvenskan, där man inte i tal har sammanfall mellan de och dem, förekommer motsvarande konstruktionstyp både i tal och i skrift. Det hänger samman med att de som på något vis uppfattas som ett oböjligt helt. -- Flera frågare har sänt in exempel på uttryck av den typen och undrat om de kan accepteras, t.ex. frasen "en splittring av resurserna som kan kännas mindre lockande för de som söker arbete". Svaret är att konstruktionen numera accepteras i skrift, även om normalformen för de flesta fortfarande är för dem som.

Men låt oss återgå till reportaget om fiskarparet. Mitt intryck var att journalisten genom att använda dom på något sätt ville anslå en språklig ton som passade ihop med de intervjuade (som säkerligen själva sade dom i sitt naturliga tal). I återgivningen av deras repliker var det helt på sin plats, men i den berättande texten satt det inte särskilt bra. Det var ju också signifikativt att skribenten använde dom bara i den första fjärdedelen av reportaget och sedan övergick till det neutrala de.

Konklusionen är alltså att dom i skrift bör reserveras för speciella ändamål, främst återgivning av repliker, medan normalformen i sakprosa utan tvekan är de.

Mikael Reuter