Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Betalkort

Reuters ruta 9/2 1990

Hufvudstadsbladet har vid starten av det nya året ingående informerat läsekretsen om goda och dåliga sidor i den situation som skapats av den snabbt växande skaran finländare som är innehavare av en uppsjö olika kredit- och köpkort, utgivna av kreditinrättningar och affärsföretag. Man frågar sig om det finns en allmänt accepterad, gemensam beteckning för den stora floran av kort.
Hbl använder ibland termen
betalkort. En ytlig orientering visar att vissa banker och företag använder samma term, medan andra använder andra termer.
Kunden, dvs. kontoinnehavaren, bekräftar vid användningstillfället inköp av vara, erhållen tjänst, uttag av kontanta medel etc., men betalar för allt detta senare – ofta under en lång tid – enligt överenskomna principer.
Att benämna kortet betalkort bibringar lätt innehavaren den felaktiga uppfattningen att betalning erlagts, en psykologiskt sett beklaglig omständighet. Är inte
kreditkort eller köpkort att föredra framför betalkort?
L.E.T., Helsingfors

Det passar ju bra att ta upp terminologin kring plastpengarna i dessa bankstrejkstider – inte minst med tanke på att affärerna uppenbarligen förhåller sig mycket olika till de olika slagen av kontokort.

Det finns nämligen en hel mängd olika slag av plastkort som kan användas för att betala varor och tjänster, ta ut pengar på bankomat osv. Det återspeglas i de många olika benämningarna, som alla har en mer eller mindre exakt betydelse: bankkort, bankomatkort (bankautomatkort), bankkontokort, betalkort, kontokort, kreditkort, köpkort ...

En gemensam inofficiell benämning på alla dessa är plastpengar. Ett annat sammanfattande namn är kontokort, som alltså kan användas både om kort som har utfärdats av en bank eller en kreditinrättning och om enskilda företags egna kort. Ett kontokort utfärdat av en bank kan kallas bankkontokort.

Med bankkort, som är direkt kopplade till ett bankkonto, kan man ta ut pengar på bank och i bankautomater. Vanligen kan de också användas för att betala direkt i en affär (och kallas då ibland debetkort). Om affären är försedd med en betalterminal eller kassaterminal tas pengarna direkt från kontot, annars belastas kontot först när affären lämnar kvittot till banken. Men det är alltså i princip fråga om kontantbetalning utan kredit. Bankkort som bara kan användas för att ta ut pengar i bankautomat kallas bankautomatkort (i Sverige bankomatkort) – men de är ganska sällsynta numera.

Bankkort som kan användas för betalning av varor och tjänster är en form av betalkort. Men den termen används också om det slags kort som representeras av flera bensinbolags kort och av typen American Express, Visa och OK. Handlar man med dem får man visserligen en betalningstid på ofta över en månad, men när räkningen väl kommer måste hela skulden betalas på en gång.

De kort som kallas kreditkort ger däremot en kredit över en längre tid. Man behöver alltså inte betala av hela skulden i slutet av månaden, utan betalar t.ex. en viss procent av totalbeloppet varje månad.

Både betalkort och kreditkort kan vara exklusiva (gäller bara i en affär eller affärskedja), selektiva (gäller för en bransch eller ett visst område) eller generella (gäller alla affärer etc. som tar emot sådana kort, i hela landet eller hela världen).

Så här är det alltså i princip som termerna används, både i Sverige och i Finland. Men avsteg från terminologin förekommer förstås, och framför allt har det uppstått en uppsjö av kombinationer och specialkort som bankerna marknadsför under egna fantasifulla namn.

Så vitt jag kan se finns det ingenting att invända mot termen betalkort. Korten används ju för att betala för varan eller tjänsten, även om den slutliga räkningen i vissa fall kommer senare. En annan möjlighet hade naturligtvis varit att använda betalkort bara om kort som används för direkt debitering av kontot, och hänföra alla andra till kategorin kreditkort, men så har inte skett och det går inte nu längre att ändra på den etablerade terminologin.

I Finland användes tidigare också den längre formen "betalningskort", men den korta formen är utan vidare att föredra. Vi kan jämföra med att sammansättningar på bygg- i allmänhet rekommenderas framför ord på byggnads-, t.ex. byggmaterial, byggföretag. I den relativt nya svenska plan- och bygglagen (alltså inte "planerings- och byggnadslagen") talas det också om t.ex. bygglov för det som i Finland fortfarande kallas byggnadslov.

Mikael Reuter