Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Syntaktiska kullerbyttor

Reuters ruta 24/11 1989

Finlandssvenskans meningsbyggnad kan ibland vara svårforcerad för en svensk från Sverige. Följande fem exempel är hämtade ur samma, slumpvis valda tidningsartikel. Jag har försiktigt rensat dem från textbitar som är ovidkommande i vårt sammanhang.
1. Kritiken mot Sipinens användande av vattenelementet tycker Lundsten att inte är berättigad.
2. Han anser att Aaltos bärande idé är skäl att hålla fast vid.
3. Till sina detaljer är det för mig omöjligt att bedöma de olika förslagen.
4. Tävlingen blev dock något obestämt då prisjuryn inte kunde enas om linjen utan måste i stället utse hela tre vinnare.
5. Professor Tore Tallqvist hör till dem som ställer sig kritiskt till Sipinens förslag.
Jag är tacksam för en kommentar till sådana konstruktioner som är vedertagna och värda att vårda för finlandssvenskans del.
G.K., Helsingfors

För någon vecka sedan hävdade jag att meningsbyggnaden i finlandssvenskan är densamma som i rikssvenskan, även om det förekommer en del brott mot svensk syntax t.ex. i illa översatta texter. Dagens frågare visar att sådana avvikelser från allmänsvensk meningsbyggnad kanske är vanligare än man vill tro, också i t.ex. tidningstexter.

De fem exemplen är egentligen ganska representativa för lite slarvig finlandssvensk prosa. Två av dem – det första och det sista – innehåller syntaktiska konstruktioner som kanske inte är vedertagna och knappast är värda att vårda, men som ändå är relativt allmänt förekommande i finlandssvenskan. Den fjärde meningen innehåller ett så klart ordföljdsfel att det förhoppningsvis kan ses som ett olycksfall i arbetet – men sådana förekommer som vi vet ganska ofta. De två återstående representerar slutligen den typ av syntaktisk kollaps som väl är möjlig bara när man har bråttom och varken hinner tänka medan man skriver eller kontrolläsa efteråt.

Exempel 1 innehåller en utbrytningskonstruktion som av någon anledning har blivit vanlig i finlandssvenskan. Låt oss utgå från följande mening: Lundsten tycker inte att kritiken är berättigad.

Enligt många finlandssvenskars språkbruk kan man bryta ut och spetsställa subjektet i att-satsen, men ändå ha kvar det inledande att:
Kritiken tycker L inte att är berättigad.
Kritiken tycker L att inte är berättigad.

Också andra satsdelar brukar ofta brytas ut på samma sätt, t.ex. November är en månad som många tycker att vi kunde vara utan.

Sådana konstruktioner är inte möjliga enligt de allmänsvenska reglerna för meningsbyggnad: dessa kräver att också det bisatsinledande att stryks vid den typen av utbrytning.

Exempel 2 innehåller i sin tur en utbrytning som jag inte tror kan betraktas som allmän i finlandssvenskan. Vi kan också nu börja med att se på den underliggande meningen: Han anser att det är skäl att hålla fast vid Aaltos bärande idé.

Här har sedan Aaltos bärande idé brutits ut och flyttats närmare meningens början, men då har det hela havererat. Det är tänkbart att konstruktionen är en sammanblandning mellan två möjliga meningstyper:
Han anser att Aaltos bärande idé är något som det är skäl att hålla fast vid.
Han anser att Aaltos bärande idé är värd att hålla fast vid.

Exempel 3 är helt enkelt ett ovanligt grovt fall av brott mot subjektsregeln, och innehåller också andra otympligheter. Bäst hade väl varit att helt enkelt skriva
Det är omöjligt för mig att bedöma de olika förslagen i detalj.

Exempel 4 innehåller ett så klart brott mot svensk bisatsordföljd att det inte tarvar några kommentarer.

Slutligen har vi då exempel 5, som sannolikt skulle passera för fullt för de flesta finlandssvenskar. Det är här fråga om konstruktionen vid ställa sig: enligt språkbruket i Sverige säger man han ställer sig kritisk; vi ställer oss kritiska. Detsamma gäller förhålla sig.

Att konstruktionen med adverb (ställa sig/förhålla sig kritiskt) är så vanlig i finlandssvenskt språkbruk beror sannolikt på finskt inflytande (suhtautua kriittisesti). Men en viss inre logik finns det också i den: man frågar ju ”hur ställer du dig till detta?”, inte ”hurdan ställer du dig”. Också på danska och norska kan man mig veterligen konstruera stille seg med adverb.

Min bedömning av de fem exemplen är att det första och det sista kan betraktas som acceptabla om än inte rekommendabla enligt den finlandssvenska språknorm som ännu inte finns nedtecknad. De tre övriga ser jag som rena språkfel.

Mikael Reuter

Rättelse 8.12.1989