Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Ställ in flaskan i skåpet!

Reuters ruta 22/12 1989

Hur står det egentligen till med användningen av uttrycken "föra till" och "sätta till"? Jag kan tänka mig att föra in bilen i garaget, sätta boken i hyllan osv. Men när jag hör hur någon i sitt vardagsspråk vill "föra pappret till bordet", "sätta boken till hyllan" eller "sätta något i fickan", ja då är det väl inte riktigt rätt? Jag saknar en jämnare fördelning mellan att lägga, sätta, ställa, stoppa m.fl. ord. Rörelsen fick gärna vara in i, på osv. och inte bara "till". Är detta kanske något som finlandssvenskarna borde lägga märke till?
Skåning

Det är här fråga om två klassiska problem i finlandssvenskan, båda (som vanligt) en följd av inflytande från finskan. Det ena gäller alltså användningen av sätta i sådana fall där allmänsvenskt språkbruk normalt kräver andra verb, och det andra prepositionsbruket vid vissa verb.

Detta med sätta, lägga, ställa, stoppa, sticka, hänga osv. har jag behandlat en gång tidigare här i rutan, men eftersom det är tre och ett halvt år sedan skadar det inte med en repetition.

Medan engelskan har det allmängiltiga placeringsverbet put och finskan har panna (som visserligen lär vara belastat intill oanvändbarhet i vissa kretsar p.g.a. sin bibetydelse), kräver svenskan en större variation och mer specifika verb. Det som blir liggande lägger man, det som blir stående ställer man och det som blir hängande hänger man (upp), för att ta de viktigaste exemplen. Man lägger alltså en penna eller en bok på bordet men ställer pennan i ett pennställ och boken i bokhyllan, och man hänger sin handduk över stolen om man inte hänger in den i skåpet.

Vidare stoppar man nycklarna i fickan, sticker in bankkortet i automaten, tar på sig ytterkläderna och brer smör på smörgåsen.

I alla dessa fall är det ganska vanligt att vi i Finland använder verbet sätta, framför allt i vardagligt tal. Det är kanske inte så farligt, eftersom sätta som ett relativt neutralt verb i många av fallen är tänkbart också i rikssvenskan, men visst är det ju en fattigdom att inte utnyttja de uttrycksmöjligheter vi har.

Bland verben i frågan finns ytterligare föra, som vi också tenderar att använda lite för ofta. I de aktuella exemplen hade det varit bättre att säga köra in bilen i garaget och lägga pappret på bordet. I andra fall kan föra ersättas med t.ex. följa (någon till läkaren), lämna (in) (en film för framkallning), gå med (ett paket till posten).

Så har vi då prepositionen till, som för mitt vidkommande känns väldigt främmande i fraser som "föra pappret till bordet" och "sätta boken till hyllan". Förmodligen är den ett resultat av att finskan i motsvarande fall har kasusändelser som anger riktning mot, alltså pöydälle resp. kirjahyllyyn. På svenska kan man visserligen föra handen till mössan, föra skeden till munnen och föra pennan till pappret, och man kan för all del sätta barn till världen, men det är fråga om andra slags konstruktioner. I konkreta fall sätter, lägger och ställer vi saker eller (in) i något.

Finskans användning av illativ och allativ (riktning mot) kunde vara värd en längre utredning, men detta är inte rätt plats för det. Jag vill bara konstatera att dessa kasusformer används vid förändring av tillstånd i sådana sammanhang där vi inte på svenska ser någon riktning mot eller in i något, t.ex. hän nukahti tuoliin (han somnade i stolen), hän kuoli vuoteeseensa/syöpään (han dog i sin säng/i cancer).

Motsvarande företeelse har vi som bekant när finskan har kasus för riktning från vid verb som löytää 'hitta', ostaa 'köpa' m.fl., t.ex. hän löysi sen kaapista, hän osti sen lähikaupasta, hän nosti rahaa pankista. På svenska skall vi inte i sådana fall använda "från", utan vi säger hon hittade den i skåpet, han köpte den i närbutiken, hon lyfte pengar banken.

Mikael Reuter