Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Punkt vid förkortningar

Reuters ruta 10/3 1989

I Sverige ser man nästan aldrig numera förkortningar skrivna med punkt, utan de skrivs bl a, fr o m, t ex, t o m osv. Här i Finland tycks vi vara lite mer konservativa, eller är det på grund av finskans inflytande som vi oftast har punkt vid förkortning och skriver bl.a., fr.o.m. och t.ex.? Vad rekommenderar språkvården?
Punktstrejk eller punktinsats?

Språkvården har länge varit vacklande i den här frågan. Svenska språknämndens Skrivregler använder i sin egen text punkter vid så kallad avbrytning och anger också detta som huvudalternativet, framför allt i texter där relativt få förkortningar kommer till användning. I fackspråk av olika slag och över huvud taget i sammanhang där förkortningar kommer till stor användning kan avbrytningar enligt skrivreglerna också skrivas utan punkt: el, t ex, dvs, osv, e d, m m, bl a, fr o m, t o m.

Tekniska nomenklaturcentralens (TNC) relativt nya skrivregler formulerar regeln nästan på samma sätt, men konstaterar i ett tidigare avsnitt att bruket av punkt vid avbrytning ”numera är mindre vanligt”. I sådana fall då det kan uppstå risk för missförstånd när man inte använder punkt, t.ex. det (’detalj’) och ung (’ungefär’), rekommenderar TNCs skrivregler i första han att man skriver ut hela ordet, men ”man har också rätt att sätta punkt vid avbrytning, när risk för feltolkning annars kan uppstå”. Internt använder TNCs skrivregler förkortningar utan punkt.

I svensk maskinskrivningsstandard har förkortningar utan punkt länge varit regel. I tryckt text varierar praxis. Ett allmänt intryck är att tidskrifter, broschyrer o.dyl. nästan alltid skriver utan punkt, medan dagspressen i högre grad har använt punkter.

De fall där användningen av punkt diskuteras är alltså förkortningar i form av avbrytning, dvs. där senare delen av ordet utelämnas (vanl., ung., bl.a.). Däremot råder det enighet om att punkt inte i svenskan skall användas vid sammandragning, där ordets sista bokstav bibehålls (dr, jfr, nr, i sht, tfn). Detsamma gäller initialförkortningar som TV, FNB och PM. Inte heller beteckningar för internationella måttenheter har punkt (kg, mm, min).

I långa tider har det sett ut som om punkternas saga snart var all vid förkortning i svenskan. Det är nästan bara Svenska språknämnden som inte direkt har rekommenderat att punkterna skall slopas, men inte heller den har argumenterat särskilt kraftigt för bibehållande av dem. Framför allt under det senaste året har emellertid punktvännerna börjat kämpa med nya friska tag, senast Svenska språknämndens sekreterare Margareta Westman i språknämndens tidskrift Språkvård.

Det visar sig nämligen att det finns många starka argument för användning av punkt vid förkortning. Det viktigaste är att det på många sätt är klarare och tydligare för läsaren om avbrytningar markeras med punkt.

Den största risken är att man läser ut förkortningarna som kända eller okända ord, dels i sådana fall där mellanrummen mellan bokstäverna är bortglömda eller otillräckliga (bla, from, tom), dels vid avbrytning av enstaka ord (bil, mat, ung för ’bilaga’, ’matematik’ och ’ungefär’). Det kan leda till formuleringar som ”han fick skador tom i huvudet”, ”hon är ung 50 år gammal”, ”kortegens rutt framgår av bil 2”.

Också när resultatet inte är lika uppenbart vilseledande har det visat sig att punktlösa förkortningar leder till lässvårigheter inte minst hos lässvaga, bl.a. barn och invandrare. Hur skall man veta vad bla och ed betyder när man inte ens kan slå upp dem som ord i en ordbok och inte vet att det rör sig om förkortningar?

Regeln är ju i varje fall att flerordsförkortningar skall skrivas med mellanrum som i bl a och t ex om punkterna utelämnas (med undantag för osv och dvs). Alla som har skrivit på ordbehandlare vet emellertid vad det leder till: plötsligt får man förkortningar som delar sig på två rader, och det får de ju inte göra. Det enda botemedlet är att ta till ett s.k. fast mellanslag, vilket kräver mer komplicerad fingerföring än en enkel punkt. Här kommer alltså den nya tekniken till punktvännernas hjälp.

Ytterligare ett argument för punkter vid avbrytning är att de används i nästan alla andra språk som vi kommer i kontakt med, bl.a. finska, engelska, tyska och danska. Det är i och för sig inte skäl nog för att ändra skrivreglerna i svenskan, men det visar å andra sidan att man i dessa språk har funnit det ändamålsenligt att använda punkt som förkortningstecken.

I Sverige kommer det säkert att ta sin tid innan punkterna på nytt gör sitt segertåg, även om man alltid kan hoppas att trenden börjar svänga. Här i Finland har punktlösheten aldrig riktigt slagit igenom (fast jag måste erkänna att jag själv någon gång har skrivit förkortningar utan punkt), och jag tycker därför att vi skall hålla fast vid våra punkter. Kanske vi den här gången inte behöver betraktas som konservativa utan kan ses som föregångare?

Mikael Reuter
 

Läs mer om förkortningar i Reuters ruta 12/7 1991 och bland våra frågor och svar