Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Nordisk språkförståelse

Reuters ruta 17/7 1989

Det har förvånat mig, och i någon mån också irriterat mig, att Finlands svenska television textar norskt och danskt tal till svenska i TV-rutan. Norska förstår man utan svårighet, likaså den skandinaviska som danskar, islänningar och färingar ofta talar då de intervjuas. Vanlig danska är förstås mera problematisk.
FSTs förfarande är oförenligt med budskapet att vi förstår varandra bra i Norden och att finlandssvenskan är ett utmärkt kommunikationsmedel i nordiska sammanhang.

KOW, Pargas

Det vi kallar nordisk språkgemenskap eller grannspråksförståelse är något ganska speciellt, men inte på något sätt unikt i världen. Det innebär ju i princip att vi kan använda ett av språken danska, norska och svenska och ändå göra oss förstådda bland dem som använder de två andra språken. En liknande grannspråksförståelse råder mellan flera av de slaviska språken och i viss mån mellan finska och estniska, även om avståndet där är betydligt större än mellan de skandinaviska språken.

Det märkliga med den nordiska grannspråksförståelsen är att man i ett flertal undersökningar har kunnat konstatera att den egentligen inte fungerar särskilt bra, trots att praktiken visar att kommunikationen vid behov löper hur bra som helst. Orsaken till detta är väl närmast att det bara i begränsad utsträckning är fråga om en omedelbar förståelse; snarare kan man tala om en beredskap att förstå. För att vi verkligen skall förstå varandra behöver vi både motivation och en viss tillvänjning.

Olika undersökningar visar att norrmännen är bäst på att förstå sina grannars språk. Det kan delvis bero på att de är så vana vid olika varianter av sitt eget språk, men den främsta orsaken är nog att norskan – med en grov överdrift – är ett mellanting mellan danska och svenska, på det sättet att ordförrådet har mycket gemensamt med det danska medan uttalet påminner mera om svenskan. Därför är norska också det språk som förstås bäst av de andra, medan danskar och svenskar har svårare med varandras språk. Sämst är svenskarnas förståelse av talad danska.

Jag håller i princip med frågaren om att tydligt talad norska och islänningars och färingars skandinaviska inte borde behöva textas till svenska. Jag har talat med jordbrukare i Pargas och fiskare i Nagu som har varit på studieresa i Norge, och som knappt har tänkt på att språket skulle ha berett dem några problem. Men för alla är motivationen att förstå inte lika stor, och all norska är inte lika klar och tydlig.

Det är alltså lite osäkert om tittarna är beredda att acceptera att t.ex. all norska i TV skall vara otextad. Gränsen kan vara svår att dra, men personligen reagerade jag t.ex. emot att man för ett antal år sedan textade en intervju med den västtyske statsmannen Willy Brandt som talar en utmärkt klar norska sedan sin flyktingtid i Norge under kriget.

Frågan om textning av nordiska teveprogram och om televisionens betydelse för den nordiska språkförståelsen har diskuterats mycket i Nordiska språksekretariatet, ett samarbetsorgan för de nordiska språknämnderna. Den lösning man där i första hand har förordat är att programmen skulle textas på originalspråken, alltså danska program på danska, norska program på norska osv.

Förslaget bygger på att det är mycket lättare att förstå grannspråken i skrift. Den pedagogiska bieffekten skulle vara ökad grannspråksförståelse, genom att tittarna vänjer sig vid att koppla talet till skriftbilden inte minst i danskan.

Nu är detta lätt att genomföra när det gäller hela program på grannspråken (och ofta kan de finnas färdigt textade med tanke på hörselskadade). Men när det gäller inslag av danska och norska i svenska program (t.ex. intervjuer) är det inte så lätt att åstadkomma textning på dessa språk. Man kan ju inte förutsätta att de svenska textarna skall klara av att skriva dansk och norsk text.

Då får man gripa till andra lösningar, och en kunde alltså vara att inte alls texta tydlig norska. En annan möjlighet värd att pröva vore att översätta vissa nyckelord eller fraser i rutan och lämna resten oöversatt.

Frågarens slutkläm om att finlandssvenskan är ett utmärkt kommunikationsmedel i nordiska sammanhang vill jag också gärna hålla med om. Ytterligare stöd för detta ger Birgitta Ulfsson, finlandssvensk skådespelerskan i Göteborg, som i ett långt och engagerat brev skriver och berättar om hur uppskattad finlandssvenskan är i Sverige: ”skomakare, nationalekonomer, konsulter och postbiträden, frissor och symfoniker – alla, alla upprepar om och om igen vilken vacker, ren och klar och riktig svenska vi talar”. Det skall vi vara glada för, men samtidigt tycker jag vi skall ta det som en förpliktelse att verkligen värna om vårt språk och också i fortsättningen hålla det vackert, rent, klart och riktigt.

Mikael Reuter