Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Kölsvin och mänskliga rättigheter

Reuters ruta 29/9 1989

I förra veckans ruta påtalades den felaktiga stavningen ”bläke” i stället för bleke p.g.a. finskans pläkä. Ett annat exempel på finskt inflytande på seglarjargongen är det väl när man talar om ”pilsen” och ”pilsvatten”. Men vilka är de riktiga svenska orden, och varifrån kommer finskans pilssi?
Båtfarare

Som så mycket annat i sjömansspråket – både det finska och det svenska – är pilssi ett lån från engelskan. Det är fråga om det engelska ordet bilge, som ursprungligen avser rundningen mellan botten och sida på ett fartygsskrov och i andra hand den djupaste delen av skrovets insida närmast kölen. Det enkla bilge kan också användas i samma betydelse som bilge water, alltså om det vatten som ligger i båtens botten.

Av någon anledning har svenskan emellertid inte lånat in bilge vare sig i oförändrad eller i försvenskad form, även om det kanske någon gång kan förekomma i sjömansslang. Något ord ”pils” i den här betydelsen har vi alltså inte – talar man om pils med en svensk går hans tankar nog till pilsner och inget annat.

Det svenska ordet för fartygsskrovets rundning mellan sida och botten är slag, och det spillvatten eller inläckta vatten som i praktiken alltid finns i botten på en båt heter på svenska slagvatten. Pumpen med vilken slagvattnet pumpas upp (eng. bilge pump) kallas däremot som bekant inte ”slagpump” utan länspump.

Som alla båtfarare och de flesta landkrabbor vet är normalordet för utrymmet under durkarna i en båt i dagens svenska kölsvinet. Man talar om att lägga ölflaskorna (pilsen!) i kölsvinet för att hålla dem kalla, och ramlar det brödsmulor eller matrester under durkarna (till skepparens stora förargelse) kallar man det att mata kölsvinet.

Men det är egentligen först under de sista ca tio åren som detta sedan länge allmänna språkbruk har blivit erkänt och accepterat. Den ursprungliga betydelsen av kölsvin är nämligen en annan: kölsvinet var i gamla träfartyg en invändig längsgående förstärkning av fartygets bottenkonstruktion, vanligen en stock som på insidan var fäst ovanpå kölen. Att en sådan ”rygg” kallas kölsvin är ju inte så svårt att förstå. Det troliga är att den nya betydelsen har utvecklats just ur uttryck av typen ”mata kölsvinet”.

Ett annat sjöfararord som först under senare tid har blivit fullt accepterat i sin nuvarande betydelse är sjömil. I dagens svenska är det ingen tvekan om att en sjömil är detsamma som en nautisk mil eller en distansminut, dvs. 1 852 meter (1/60 av en grad vid ekvatorn). Ändå händer det fortfarande att man träffar på vänner av ordning som hävdar att en sjömil ingalunda är en nautisk mil utan att ordet avser det som förr också kallades en geografisk mil eller en dansk sjömil, nämligen 7 420 m. I dag rekommenderar i varje fall både språkvårdare och terminologer att vi skall använda det enkla sjömil hellre än nautisk mil och framför allt hellre än distansminut. 

***

I tidningarna läser man numera allt oftare om ”människorättigheter” eller rentav ”människorätter”. I Hbl talades det förra veckan om ”internationella människorättsavtal” och om ”människorättsfrågor”. Är det korrekt att förkorta uttrycket mänskliga rättigheter på detta sätt?
Rättslärd

Nej, det är det inte. Det korrekta uttrycket är mänskliga rättigheter, på engelska human rights. Vi kan bland annat tänka på FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som inleds med meningen ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.” Det felaktiga ”människorätt(ighet)er” är uppenbarligen en slavisk översättning av finskans ihmisoikeudet.

Ordet rätt har i och för sig också betydelsen ’rättighet’, som t.ex. i allemansrätt, rösträtt, rätt till pension. Men det gäller i dessa fall alltid en viss rättighet, och framför allt kan ju rätt i denna bemärkelse inte användas i pluralis.

Vi bör alltså tala om t.ex. avtal om mänskliga rättigheter och frågor som gäller mänskliga rättigheter, hur bekvämt det än kan förefalla att använda sammansättningar som ”människorättsavtal”.

Mikael Reuter