Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Harlösa bisatser

Reuters ruta 2/6 1989

Ett typiskt drag i svenskan är att man kan utelämna har och hade som hjälpverb i bisats: president Bush sade att Nato gett Europa dess längsta period av fred;
detta är en sak som förvånat mig många gånger;
när han sagt detta steg han upp och gick ut.

På mig verkar det i alla fall som om detta vore typiskt skriftspråkligt – jag tror att jag aldrig har hört det i spontant tal. Därför störs jag av att sådana bisatser utan hjälpverb förekommer så ofta i radion också i det som föreställer (nästan) naturligt tal.
Mina frågor är följande:
1) Är detta något som förekommer bara i svenskan?
2) Används sådana hjälpverbslösa bisatser i talspråket?
3) Borde man eftersträva att ha med
har och hade inte bara i radiospråket utan också i ledig skriven prosa?
Skrivande journalist

Det verkar faktiskt som om svenskan var tämligen ensam om detta drag. Det förekommer inte ens i danskan och norskan av i dag, även om det har förekommit sporadiskt i äldre danska. Inte heller i andra oss närstående språk som engelskan, tyskan och franskan – finskan inte att förglömma – är det möjligt att utelämna hjälpverben på detta sätt.

Hur den här speciella egenheten i svenskan har uppkommit har inte blivit klarlagt med säkerhet. Den vanligaste teorin är att det är fråga om en reduktion som har uppstått i talspråket, genom att hjälpverbet nästan alltid är obetonat. Problemet med den teorin är bara att det, som frågaren påpekar, inte är särskilt vanligt med sådana harlösa bisatser i talad svenska.

Det finns i varje fall undersökningar från Sverige som visar att det inte är helt ovanligt att sådana bisatser utan har och hade används också i talspråket, bl.a. i vissa svenska dialekter. Men någon omfattande undersökning av större mängder talad svenska i olika delar av språkområdet känner åtminstone jag inte till. De flesta man talar med, både i Sverige och i Finland, tycks vara eniga om att det är fråga om ett typiskt skriftspråkligt drag.

I talspråket är det snarare vanligt att man utelämnar att-satsens att:
jag tror inte han har kommit än.

När radiojournalisterna utelämnar har eller hade som hjälpverb i bisatser är det alltså knappast fråga om ett drag som är naturligt i deras spontana talspråk, utan det är en egenhet som har spritt sig från skriftspråket. Mycket av det som sägs i radio och TV bygger ju på skrivna manuskript. Men jag tror inte att det ens behöver finnas ett manuskript med i bilden för att professionella språkbrukare skall använda det här språkdraget. För den som är van att läsa och skriva mycket sker det ganska naturligt. Inte minst i Sverige kan man räkna med att detta är ett av de många skriftspråksdrag som sprider sig till talspråket – samtidigt som skriftspråket i andra avseenden tar intryck av det talade språket.

Det är riktigt att den som vill tala eller skriva ett ledigt språk gör klokt i att inte i allmänhet utelämna hjälpverbet i bisats. Det ger lätt språket en formell och skriftlig prägel, och samtidigt försvinner markören för tempus i bisatsen: är det fråga om perfektum (har) eller pluskvamperfektum (hade)?

Å andra sidan skall vi inte heller hårdra den här regeln alltför mycket. Det finns många fall där det kan vara helt naturligt med utelämnat har eller hade, åtminstone i skrivet språk och i uppläst språk av det slag vi har t.ex. i nyheterna. Och i ärlighetens namn bör sägas att vi ytterst sällan har orsak att tveka om vilken tidsform som avses.

Slutligen några ord om uttalet av har och hade.

Det intressanta är att har som hjälpverb nästan utan undantag uttalas utan r på slutet och vanligen med kort a. Som huvudverb däremot uttalas det med långt a och mer eller mindre tydligt r. Jfr
Jag ha' slutat skolan
och
Jag har sommarlov.
Detta gäller i princip både i riksvenskan och i finlandssvenskan.

Uttalet av hade är oberoende av verbets funktion, men trots skriftformen uttalas det normalt med kort a och långt d: hadde. Också detta gäller rikssvenskan lika väl som finlandssvenskan.

Mikael Reuter