Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Finlandssvenskan ett språk för sig?

Reuters ruta 20/10 1989

”Finlandssvenskan ett eget språk” var rubriken för en notis i lördagens Hbl. Där citerades professor Els Oksaar från Hamburg, som på ett seminarium om finlandssvenskan uppges ha sagt ”För mig är det naturligt att se finlandssvenskan som ett eget språk eftersom den existerar i ett helt annat sociokulturellt sammanhang än svenskan i Sverige”. Att jämföra finlandssvenskan med skånskan eller norrländskan är enligt professor Oksaar som att jämföra äpplen med päron. Är detta en allmän åsikt bland språkforskare?
Finlandssvensk purist

Frågan om finlandssvenskans ställning i förhållande till rikssvenskan är naturligtvis inte ny. Redan Hugo Bergroth behandlar den ingående i inledningen till sin bok Finlandssvenska från 1917:

”Kan man, på samma gång man betecknar alla sverigessvenska provinsidiom, sålunda även skånskan och norrbottniskan med deras ganska talrika provinsialismer, såsom riksspråk rätt och slätt, förklara finlandssvenskan för en ’särskild form’ av riksspråket? Och måste man förutsätta, att vårt språks differentiering från rikssvenskan skall fortfara, så att det till slut måhända kommer att betecknas, icke som en ’särskild form’ av rikssvenskan, utan som ett särskilt språk?”

Bergroth om någon var ju den som pekade på de finlandssvenska ”provinsialismerna”, men ändå hävdade han att ”för att ett provinsidiom skall kunna betecknas som en särskild form av språket böra väl dock dess egenheter vara djupare rotade och mera genomgripande än vad fallet är i finländskan”. Däremot, fortsätter Bergroth efter en närmare diskussion av frågan, ”kunna vi inte annat än erkänna, att vårt finländska provinsidiom vad renhet beträffar står på ett vida lägre plan än provinsidiomen i Sverige”. Vi måste därför ”vakna till medvetande om vår skyldighet att grundligt rensa vårt språk”.

Bergroths konklusion är följande:

”Att vårt finländska modersmål med tiden skall utvecklas till ett särskilt språk, som inte längre kan kallas svenska, behöva vi väl inte under några omständigheter på allvar befara. Skulle så ske, är vår nationalitet i och med detsamma dödsdömd.”

Jag har valt att citera så här långa stycken ur Bergroths över 70 år gamla text, därför att jag tycker den ger den rätta historiska dimensionen åt frågan. Under de 70 åren har svenskan i Finland och svenskan i Sverige säkert i många avseenden utvecklats i skilda riktningar, men samtidigt har många av de gamla provinsialismerna i finlandssvenskan ersatts med riksspråkliga uttryck. Det är alltså inte entydigt att finlandssvenskan är så mycket mera olik rikssvenskan i dag än i början av århundradet.

Det finns inte några absoluta kriterier för vad man skall betrakta som varianter av ett språk och vad man skall betrakta som skilda språk. Trots att danskan och svenskan är mer lika varandra än t.ex. dalmål och sibbodialekt, räknas de förra som två språk och de senare som dialekter av ett språk, dvs. svenska. Det väsentliga är här att svenskan och danskan har var sin etablerade standardvariant och fungerar som nationalspråk i var sitt land.

Els Oksaar har naturligtvis rätt i att finlandssvenskan fungerar i ett annat land och ett annat ”sociokulturellt sammanhang” än rikssvenskan. Men det kan inte ensamt tjäna som kriterium för att de skall räknas som skilda språk. Världen är full av exempel på språk som används i olika länder.

Så vitt jag kan se krävs det två saker för att finlandssvenskan skall kunna betraktas som ett eget språk (och nu använder jag inte egen i betydelsen ’underlig’...).

För det första krävs det en självkategorisering: de finlandssvenska språkbrukarna måste själva uppfatta sitt språk som något annat än svenska, och målmedvetet utveckla det i självständig riktning. För det andra – och det följer egentligen av det första – måste det finnas en egen norm för finlandssvenskan. Och med det menar jag en norm som inte bara omfattar ett antal ord och uttryck och enstaka böjningsformer, utan som griper in i hela språksystemet.

De här kriterierna uppfylls inte. Jag tror inte det finns många finlandssvenskar som vill hävda att deras språk inte är svenska utan ett annat om än besläktat språk. De som har velat framställa det så har normalt varit antingen rikssvenskar eller finnar, med mer eller mindre välvilligt uppsåt.

Normerna för stavning och böjning är, med en handfull undantag i det faktiska språkbruket, desamma i finlandssvenskan som i rikssvenskan. Också meningsbyggnaden är densamma, även om det förekommer en hel del brott mot svensk syntax t.ex. i dåligt översatta texter. I fråga om ordförrådet – både allmänspråkliga ord och samhällstermer – finns det visserligen en ansenlig mängd avvikelser, men det rör trots allt inte mer än kanske ett par procent av alla ord.

Det stämmer säkert att man i allmänhet inte behöver läsa så väldigt många rader innan man märker att en text är finlandssvensk. Men om det är fråga om två skilda språk – som svenska och danska – eller två klart åtskilda varianter av samma språk – som norskt bokmål och nynorska – räcker det vanligen att man läser ett eller två ord. Skillnaden är väsentlig.

Däremot ”kunna vi inte annat än erkänna, att vårt finländska provinsidiom vad renhet beträffar står på ett vida lägre plan än provinsidiomen i Sverige” – åtminstone om man ser till vissa slag av texter, inte minst översatta sådana. Det gör ingalunda svenskan i Finland till ett språk för sig, men det gör naturligtvis att vi bör ”vakna till medvetande om vår skyldighet att grundligt rensa vårt språk”. Blotta faktum att det finns de som vill klassa finlandssvenskan som ett eget språk måste ge oss en allvarlig tankeställare.

Mikael Reuter