Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Finlandssvenskan

Reuters ruta 5/5 1989

Tack för utförligt svar på frågan om raffineri (Hbl 14.4). Nu uppstår följande fråga: Hur går det med svenskan i förskingringen, då vi alltså inte behöver ha rikssvenskan som norm? Då ett levande språk utvecklas och ändras, får vi allt fler ord som avviker. Blir inte skillnaderna mellan två svenska språk störande på lång sikt?
Ragnar

Detta är naturligtvis en fråga av oerhört stor betydelse för den svenska språkvården i Finland; i själva verket den kärna kring vilken hela den finlandssvenska språkvårdsdebatten har kretsat i över hundra år. Finns det och bör det få finnas en finlandssvensk norm som skiljer sig från den rikssvenska? Skall vi motarbeta alla ord och uttryck som inte är allmänsvenska? Om inte, var skall vi dra gränsen? Vilka egenskaper gör ett finlandssvenskt ord acceptabelt?

Jag gör inga anspråk på att kunna ge ett slutligt svar på alla dessa frågor, allra minst inom ramen för en ruta. Men lite allmänt filosoferande kan vara på sin plats som omväxling till alla språkliga detaljer.

Signaturen Ragnars fråga är retorisk, och svaret är givet. Fortsätter skillnaderna mellan finlandssvenskan och rikssvenskan att öka, blir detta på lång sikt inte bara störande utan direkt farligt för svenskans ställning i Finland. Om svenskarna och vi inte längre talar samma språk, kan vi knappast vänta oss att den finska majoriteten finner det mödan värt att läsa sig svenska – vilken variant av svenska det än vore fråga om. Och är vår svenska inte längre gångbar i Sverige och det övriga Norden, reduceras den till en provinsiell munart.

Frågan är då dels hur stor risken för en sådan negativ utveckling är, dels vilka tendenser i utvecklingen som innebär den största faran.

Själv vacklar jag ofta mellan pessimism och optimism, men jag tycker det finns mycket som tyder på att klyftan mellan finlandssvenskan och rikssvenskan dels inte är så stor som man ibland gör gällande, dels inte i avgörande grad ökar. Eller snarare: den ökar i vissa avseenden, men de många och täta kontakterna med Sverige gör att den i andra avseenden minskar; det senare gäller inte minst terminologi. I fråga om både tekniska termer och samhällstermer verkar medvetandet om förhållandena i Sverige att ha spritt sig.

Så vitt jag kan se finns de största riskerna för finlandssvenskan bara delvis på ordnivån. De traditionella finlandismerna har vi i rätt hög grad lärt oss undvika i skrift, samtidigt som de i viss utsträckning har börjat accepteras i Sverige – men bara som de provinsialismer de är. Bra och medvetet omhuldade ord som raffineri har fått stöd av språkvårdare och terminologer i Sverige och borde ha en chans att sprida sig där, även om det tycks sitta hårt åt. Någon fara för finlandssvenskans utveckling bör de i varje fall inte vara.

Det som däremot på sikt är en fara för finlandssvenskan är de onödiga och ofta oreflekterade översättningslånen av typ ”taltur” och ”skolningstillfälle”, och naturligtvis den allmänna språkliga osäkerhet som gör att vi helt enkelt saknar ord för mångt och mycket i den verklighet som omger oss.

Det största problemet är emellertid inte de enskilda orden utan hela språkets struktur, med osvenska genitivkonstruktioner, oriktig ordföljd och tunga meningar som är en följd av översättning från finskan. Det är framför allt här vi måste se upp, även om också de små detaljerna naturligtvis har sin betydelse.

Men åter till raffineri och några andra finlandssvenska ord som enligt min mening inte bara kan accepteras utan rentav rekommenderas. Den kategori av ord som jag tänker på är sådana som är riktigt bildade enligt normala svenska mönster, genomskinliga till betydelsen och helst också korta och på det viset funktionella. En förutsättning för att de skall vara motiverade är naturligtvis att de fyller en lucka eller i något avseende är bättre än motsvarande rikssvenska ord. Har de sedan direkta motsvarigheter i danskan eller norskan är detta ytterligare ett argument.

I rutan den 14 april nämnde jag flytgas (no. flytgass) pro det rikssvenska gasol. Ytterligare exempel (från skilda områden) på ord som jag gärna vill dra en lans för är glansbild (med motsv. i da. och no., rsv. bokmärke), näradress (gatuadress, utdelningsadress), rostbröd (toast) och samföretag (joint venture, äv. samriskföretag).

Ytterligare ett fall där det nordiska argumentet talar för det finlandssvenska ordet är problemavfall, i Sverige riskavfall. På norska och danska heter det problemavfall (-affald). När dessutom den finska termen är ongelmajäte är det svårt att argumentera för att vi borde följa det i nordisk belysning avvikande rikssvenska termbruket.

Jag tror inte att en medveten användning av sådana funktionella ord utgör en fara för finlandssvenskan. Också vi måste ha rätt att försöka berika vårt gemensamma språk svenskan.

Mikael Reuter