Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Fickspelare för kompaktskivor

Reuters ruta 17/2 1989

I söndagens Hbl fanns en artikel om slangord i Helsingfors, och där talades det bl.a. om olika ord för det som på finska kallas ”korvalappustereo”. Enligt artikeln rekommenderar Mikael Reuter ”freestyle” på svenska. Är det verkligen sant? Kan vi inte hitta på något svenskt ord? Bara för att det är fråga om modern hemelektronik behöver vi väl inte använda en massa engelska ord som freestyle, compact disk, tuner osv.
Fram för svenskan

Låt mig för det första slå fast att jag var lika förvånad som frågeställaren när jag läste att jag ”rekommenderar” att apparaten i fråga skall kallas freestyle. Det är visserligen det ord som för det mesta används i Sverige, men det finns många vägande argument mot det.

I och för sig är det väl inte så farligt med lite nya engelska lånord – svenskan har ju minsann lånat in mängder av ord från olika språk under århundradenas lopp. Men för att ett lån riktigt skall kunna accepteras och integreras i svenskan borde det gå att anpassa till svenskans stavning, ordböjning och uttal, som t.ex. jumper och tejp. Det gör ju inte freestyle – skall man t.ex. tala om två freestylar?

På längre sikt är sådana ord farliga inte för att de är lån utan för att de ställer till med problem i svenskans ljudstruktur, stavningsprinciper och ändelsesystem. Den engelska pluraländelsen -s har redan länge bultat på dörren till svenskan, men språkfolk vill inte gärna släppa in den, inte minst för att den inte går att kombinera med bestämd form (vad är bestämd form av freestyles?).

Det finns också annat som talar emot freestyle. Det kanske starkaste argumentet är att det är ett falskt lån: apparaten kallas inte alls så på engelska, utan där används walkman (som ju också förekommer på svenska). I själva verket tycks freestyle i den här betydelsen vara en svensk ordbildning – ganska märklig, eftersom ordet ju egentligen betyder något helt annat. Freestyle är alltså varken internationellt gångbart eller genomskinligt till betydelsen.

Det stora problemet är bara att det har visat sig så svårt att finna på ett ord som har en chans att slå igenom i svenskan. Det hjälper inte heller att gå till de andra skandinaviska språken. Danskarna talar om walkman, och norskans lommedisko (= fickdisko) är knappast så lyckat vad slutleden beträffar.

De ord som seriöst har lanserats på svenska är närmast ministereo, fickspelare, fickbandspelare och fickstereo. I Finland används ju ofta också öronlappsstereo som en direkt översättning av finskans korvalappustereo. Det brukar väcka en del förtjusning bland svenskar och andra nordbor, eftersom det onekligen är ganska målande, men jag tror inte det är realistiskt att tänka sig att det kan få någon spridning i Sverige.

Som situationen ser ut i dag verkar det som om fickspelare var det svenska ord som har störst chans att slå igenom vid sidan av freestyle. Det är också det som i första hand rekommenderas av språknämnden i Sverige. Motargumentet att man oftast inte har apparaten i fickan utan fäst vid bältet håller inte; det finns t.ex. åtskilliga ficklampor som inte får rum i vanliga fickor. En parallell har vi för övrigt i ficktelefon som används om de små nya mobiltelefoner som egentligen bara består av en lur med knappsats.

Det ord jag i första hand rekommenderar är alltså fickspelare. Vilken utvecklingen blir får vi väl se om några år. Risken är förstås att svenskarna fortsätter att tala om freestyle och finlandssvenskarna om öronlappsstereo eller rentav korvalappustereo.

Vad gäller ”compact disk” eller ”CD-skiva” finns det sedan några år tillbaka en gemensam nordisk rekommendation att tala om kompaktskiva (da. kompaktplade, no. kompaktplate). Det ligger så nära engelskans compact disk att det bör ha alla chanser att slå igenom, trots att de flesta väl fortfarande talar om CD-skivor och CD-spelare.

Den finska språknämnden har rekommenderat laserlevy, och det ser man i vissa affärer. Naturligtvis kan man också på svenska tala om laserskivor, men då ser man mera till tekniken i allmänhet än till just denna speciella typ av skivor.

Slutligen var det tal om tuner, alltså den del i en stereoanläggning med vars hjälp man ställer in stationerna (fi. viritin). Det ord som brukar användas på svenska är helt enkelt radiodel.

Mikael Reuter