Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Bry sig (om)

Reuters ruta 18/8 1989

I Finland har man visst alltid "brytt sig om" t.ex. hur svenskan förändras. I vissa dialekter "bryr man sig inte om" i betydelsen 'vill inte ha'. Men i dag, i skolorna hos oss och i rikssvenska tidningar, "bryr man sig" inte. "Bry sig" används i litet mera vidsträckt betydelse än tidigare "bry sig om". Skall man bry sig eller skall man inte bry sig om det?
Västnylänning

Verbet bry, i äldre nysvenska även bryda med biformerna brij och brijda, har använts i svenskan sedan förra hälften av 1600-talet. Det är lånat från lågtyskans brüen/brüden i betydelsen 'plåga, förarga, driva gyckel med'; den ursprungliga betydelsen i tyskan var 'ha samlag med (en kvinna), våldta', och ordet antas vara besläktat med brud.

Svenska Akademiens ordbok anger ett tiotal huvudbetydelser för bry, av vilka de flesta numera är utdöda. Här kan nämnas 'ofreda, skada', 'förvirra', 'gäcka, bedra', 'göra sig besvär (med)', 'vålla bekymmer', 'bekymra (sig)', 'sätta tankarna i rörelse', 'anstränga', 'plåga, oroa' och 'driva eller gyckla med'.

Den överlägset vanligaste användningen i modern svenska, nämligen uttrycket bry sig om (med huvudtrycket på om och oftast i nekande sats), är en utveckling närmast av betydelsen 'bekymra (sig)'. (Inte) bry sig (om något) har tidigare varit ett uttryck jämförbart med (inte) bekymra sig (om något), där prepositionen om har varit obetonad och hänfört sig till det man (inte) bryr sig om. Senare har bry sig om blivit ett så fast uttryck att det har fått s.k. frasbetoning med tryck på prepositionen, på samma sätt som t.ex. lägga sig i och ge sig .

Utvecklingen är alltså inte den som frågaren tycks förmoda, nämligen att det enkla bry eller bry sig är något slags förkortad version av ett ursprungligt bry sig om. Tvärtom är det så att de snarare är de sista resterna av den ursprungliga användningen av bry.

Det är naturligtvis svårt att säga om det enkla bry sig på senare tid åter har börjat vinna terräng på bekostnad av bry sig om. Men jag har svårt att tro det, eftersom bry sig om (tillsammans med bry mig om, bry dig om osv.) fortfarande står för ca 95 procent av alla belägg på bry (uppgiften bygger på två konkordanser över svenska romaner från åren kring 1980).

Snarare är det väl så att många - liksom frågaren - i sitt eget språkbruk bara har uttrycket bry sig om, och därför lägger märke till de få fall av bry sig som förekommer. Det är inte alls ovanligt att gamla ord eller former på det sättet uppfattas som något nytt - och kanske lite störande - just genom att de börjar bli ovanliga och därför uppseendeväckande.

Det finns tre huvudsakliga användningar av bry vid sidan av uttryckstypen bry sig om.

Den första och vanligaste är den som signaturen Västnylänning uppenbarligen ser som en konkurrent till bry sig om, nämligen bry sig i betydelsen 'göra sig bekymmer, låta sig störa'. Liksom bry sig om används det vanligen i nekande sats: du behöver inte bry dig; jag kunde inte bry mig mindre. Särskilt vanligt är det i uppmaningen bry dig inte, som i vissa fall kan närma sig betydelsen 'håll mun'. Men också jakande satser kan förekomma. I romankonkordansen fanns t.ex. meningen Vem kunde ana att hon skulle bry sig så och bli så virrig.

Den andra användningen är bry med personobjekt och ett subjekt som anger vad det är som "bryr" personen i fråga. Här har bry snarast betydelsen 'oroa, bekymra, störa'. Som exempel kan jag anföra följande två meningar ur romankonkordansen: Vad som nu brydde henne var att sängtäcket låg på golvet. Men nu var det också någonting som brydde henne i fråga om moster Mary.

Slutligen har vi de ganska vanliga uttrycken bry sin hjärna, bry sina tankar, bry sitt huvud, där bry närmast betyder 'anstränga'.

Det finns naturligtvis ingen anledning att undvika någon av dessa användningar. Var och en har sin betydelse och sin funktion. Vi finlandssvenskar borde inte bry oss så mycket när vi stöter på lite ovanliga uttryck i rikssvenskan, utan tvärtom låta dem berika vårt eget språkbruk.

Mikael Reuter