Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Beramat möte om Vandas budget

Reuters ruta 17/11 1989

Ordet beramad har på senare tid använts ett flertal gånger i tidningarna på ett sätt som väl inte kan anses vara riktigt. I diskussionen kring Karjalainens bok och Väyrynens brev nämndes ett förmodande ”att det beramade brevet överhuvudtaget inte är korrekt refererat”. Vidare talas det om att Suomen Kuvalehti ”publicerar det beramade brevet”.
Denna vecka får vi sedan läsa att utrikesminister Pertti Salolainen inte ”under sitt beramade besök i Kina” tog upp den kritiska finländska inställningen till händelserna i Peking i juni.
Så kan väl beramad inte användas om något som redan har skett?
Emeritus

Verbet berama kan betraktas som praktiskt taget utdött i dagens svenska utom i den stelnade participformen beramad. Inte heller den är särskilt vanlig, och det har visat sig att ganska få medelålders och yngre personer i dag känner dess rätta betydelse.

Berama är ett gammalt lån från medellågtyskans beramen ”ha till mål, bestämma”, vilket i sin tur är bildat till det lågtyska ramen ”sträva mot, träffa”. Också detta senare ord lånades in i fornsvenskan som rama, vilket i sin tur lever kvar i formen ramma, dels dialektalt i betydelsen ”gripa tag i, träffa, råka”, dels som jaktterm med innebörden ”gripa bytet” (om hundar).

I dagens svenska har beramad en betydelse som varierar mellan ”bestämd, planerad, påtänkt” och ”tillkännagiven, aviserad, till viss dag utsatt”. Det används företrädesvis om möten, föreställningar, konserter och dylikt. Man kan t.ex. säga det beramade mötet har uppskjutits med en vecka eller den beramade föreställningen måste tyvärr inställas .

I enlighet med det här är det alltså möjligt att tänka sig meningar som det beramade brevet blev aldrig skrivet eller det är många som anser att Salolainens beramade resa till Kina borde inställas. Men i efterhand, när de väl har kommit till stånd, kan man inte tala om ”det beramade brevet” eller ”den beramade resan”.

Det som har skett är naturligtvis att beramad har blivit ett så ovanligt ord att det är många som inte längre känner till dess egentliga betydelse. Ordet har sedan i stället kommit att sammanställas närmast med beryktad, och används alltså av relativt många personer i betydelsen ”ökänd” eller möjligen bara ”omtalad”. Det är inte någon specifikt finlandssvensk företeelse; samma fråga ställs också till språkspalter i Sverige. Men åtminstone än så länge är den betydelsen inte accepterad på så sätt att den t.ex. skulle tas upp i ordböckerna.

***

Häromdagen fick vi läsa i Hbl om ”Grankulla utgifter” och ”Grankulla inkomster”” och om jag minns rätt förekom motsvarande rubriker om Vanda några dagar tidigare. Grankulla stad och Vanda å heter det ju, men är den slösa genitiven verkligen riktig i fall som de citerade?
Helsingforsare

Det finns en gammal regel som säger att nordiska ortnamn på vokal inte får något genitiv-s i slutet i fasta, närmast namnliknande förbindelser av typ Borgå domkyrka, Vasa stad, Åbo hamn, Esbo gård. Ortnamn på konsonant har i motsvarande fall en regelrätt genitivform med s: Mariehamns stad, Houtskärs kyrka, Jorvs sjukhus. Likaså får utomnordiska ortnamn alltid ett s på slutet, jämför å ena sidan Odense universitet, Vasa högskola och Åbo Akademi, å andra sidan Moskvas universitet och Warszawas universitet.

Men regeln om de s-lösa narnnformerna gäller bara i fasta förbindelser. I tillfälliga förbindelser måste vi alltid ha ett genitiv-s: Borgås bredaste gata, Vasas småbåtshamn och naturligtvis Grankullas inkomster och Vandas utgifter. I många fall föredrar man för övrigt ett prepositionsuttryck i sådana fall, t.ex. den bredaste gatan i Borgå, småbåtshamnen i Vasa.

Mikael Reuter