Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Be om ordet på efternatten

Reuters ruta 30/6 1989

På sin senaste partidag använde Svenska folkpartiet av alla partier officiellt ordet ”taltur”. Deltagarna fick små lappar med rubriken ”Anhållan om taltur”. I tal från podiet använde ordföranden ”muntur”, vilket knappast gör saken bättre. Skall dessa ord accepteras i finlandssvenskt språkbruk?
Uppbragd delegat

Av de två orden ”taltur” och ”muntur” är det förra relativt sett en nykomling i finlandssvenskan, medan muntur hör till de gamla och välkända finlandismerna.

Den traditionella betydelsen av muntur har emellertid varit en helt annan än vad det här har varit fråga om, försåvitt det inte har gällt politiskt korridorkäbbel. Av gammalt har nämligen muntur i finlandssvenskan haft ungefär samma betydelse som syl i vädret, motsvarande finskans suuvuoro. Det är alltså frågan om att man i en animerad privat diskussion lyckas eller inte lyckas få något sagt mellan diskussionspartnerns flödande repliker: ”Han pratade på så att jag knappast fick muntur på hela kvällen”.

I en sådan utpräglat talspråklig och vardaglig användning tycker jag vi kan tillåta oss att bruka muntur som ett av de många regionala ord som ger vårt vardagsspråk lokalfärg. Men bara i den betydelse som det här är fråga om – vi skall självfallet inte använda det för att beteckna anföranden och debattinlägg.

Det är i denna senare betydelse som vårt språk under de senaste tio till tjugo åren har ”berikats” med översättningslånet ”taltur”, en direktöversättning av finskans puheenvuoro. Ordet är obegripligt för de flesta rikssvenskar och för många finlandssvenskar, och min erfarenhet är att det inte är bara frågaren och jag som reagerar mycket negativt på det.

Det finska ordet puheenvuoro har på sätt och vis två skilda betydelser: för det första rätten att tala, och för det andra det konkreta resultatet av att någon nyttjar denna rätt.

Den första betydelsen uttrycks på svenska med ordet. Man ber om ordet, får ordet och har ordet, tills man själv eller ordföranden överlämnar ordet till någon annan. Lapparna på partidagen borde alltså självfallet ha haft rubriken Anhållan om ordet.

I den mer konkreta betydelsen av puheenvuoro använder vi på svenska närmast anförande och inlägg. Finskans ”käyttää puheenvuoroa” motsvaras alltså av hålla ett anförande eller göra ett inlägg.

Det är inget bra tecken med tanke på finlandssvenskans utveckling att ett ord som ”taltur”, från att ha varit ett språkligt olycksfall bland ovana studentpolitiker och journalister, sprider sig till officiellt utdelade lappar på SFP:s partidag, trots att ordet har brännmärkts i otaliga sammanhang.

***

I rapporterna från meteorologiska institutet får man ibland läsa och höra orden ”morgonnatt” och ”kvällsnatt” i stället för efternatt och förnatt. En annan specialterm är det ständigt återkommande ”halvmulet” för det i Sverige allenarådande (och kortare) halvklart. Att det ordet var vanligt förr också hos oss framgår av gamla belägg från 1800-talet och förra hälften av 1900-talet. Varför skall vi envist hänga fast vid de misslyckade översättningarna från finskan?

Ett annat uttryck som används bara i Finland är ”Fennoskandien”. I Sverige talas och skrivs aldrig om annat än Fennoskandia. Varför skall vi ha vår avvikande term för detta begrepp?
L.G., Åbo

Bland dagens finlandssvenskar misstänker jag att de flesta finner ordet morgonnatt naturligare än efternatt. Frågan har varit aktuell i rutan tidigare, och den gången just för att det var någon som fann radions efternatten onaturligt. Här har språkvården i Finland i varje fall tagit ställning till förmån för det allmänsvenska uttrycket och rekommenderat både meteorologen och radion att gå in för efternatten (och i förekommande fall på motsvarande sätt förnatten). Motiveringen är främst att ordet ”morgonnatten” torde vara helt okänt och delvis obegripligt i Sverige.

När det gäller halvmulet har jag tidigare gett det min välsignelse här i rutan, eftersom det är ett fullt levande ord i allmänsvenskt språkbruk – alltså också i Sverige. Facktermen i Sverige är emellertid halvklart, och det finns naturligtvis inget som talar emot att man också i våra väderrapporter skulle ta i bruk det ordet. Det är självfallet fullt förståeligt också i Finland, och jag tror inte att någon skulle finna det särskilt underligt eller ovanligt.

”Fennoskandien” är uppenbarligen en s.k. hyperkorrekt svensk form, som har uppstått enligt samma mönster som t.ex. Skandinavien, Indonesien och Rumänien, som i finskan (liksom i engelskan) slutar på -ia. Men jag håller helt med frågeställaren om att vi också i Finland bör använda det allmänt svenska Fennoskandia.

Mikael Reuter