Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Nya ord – och gamla

Reuters ruta 20/5 1988

På min svenskspråkiga arbetsplats talar man om mikrofiche för ett av de nya medier man tagit i bruk. Det heter att ordet brukas i Sverige. På finska talar man om mikrokortti. Jag är ovän med ordet ”fiche”, för jag vet aldrig hur det stavas och böjs. Är det en eller ett fiche? I Svenska Akademiens ordlista finns ordet inte. Måste vi vara så fina och använda så främmande lånord? Borde vi inte gå in för ordet mikrokort?
M, Åbo

Ordet mikrofiche har använts i svenskan sedan slutet av 1950-talet enligt mönster från engelskans microfiche. Det finns också upptaget i 11 upplagan av SAOL bland övriga sammansättningar på mikro-, och har där böjningen mikrofichen, mikroficher. Ordet avser mikrofilm i kortform (ca 10 x 15 cm) som är lättare att hantera i en läsapparat än rullfilm.

Men bara det faktum att ordet ofta används i branchens innesnack i denna föga till svenskan anpassade form betyder inte att det är det enda rätta. Tvärtom: det finns en samnordisk rekommendation att man på danska, norska och svenska skall använda mikrokort och på finska mikrokortti. Det ordet har använts i svenskan sedan början av 1970-talet, och också det finns i SAOL.

Mikrokort har uppenbarligen fått klart ökad spridning under de senaste tio åren på bekostnad av mikrofiche, som helt riktigt är besvärligt både att stava och att böja. T.ex. Språkdata i Göteborg, som framställer en hel del material på detta medium, talar konsekvent om mikrokort. Det finns ingen anledning att inte följa det exemplet.

***

Nr 6 av Forum för ekonomi och teknik har byggnadsteknik som tema. Flera av artiklarna har fått rubriker som jag tycker verkar onaturliga genom de verb som ingår, t.ex. ”Konstruktioner i stål försnabbar byggnadsprojektet”, ”Snabbt hårdnande cement från Lohja”, ”Storform för betongering vintertid”.
Rutan kunde kanske belysa de principer enligt vilka verb bildas av adjektiv eller substantiv. Min tolkning är att ”försnabba” är helt omöjligt, något ”snabba” finns ej. ”Hårdna” låter talspråkligt; jag tror de säger ”snabbhärdande cement” i Sverige. ”Betongera” är möjligen acceptabelt, men jag har själv aldrig hört det verbet.
Diplomingenjör

Frågeställarens kritiska inställning är knappast befogad i de aktuella fallen. Alla orden är bildade enligt normala ordbildningsprinciper, och de finns alla i den senaste upplagan av SAOL utan några som helst inskränkande bruklighetsbeteckningar.

Verbet försnabba är relativt nytt i svenskan. Det äldsta belägget som den svenska nyordsboken känner till är från 1955, men ordet har kommit in i SAOL först i den 11 upplagan 1986. Det finns också i Göran Karlssons svensk-finska storordbok (första bandet 1982), men inte t.ex. i Svensk ordbok från 1986.

Försnabba är helt korrekt bildat till adjektivet snabb. Vi kan jämföra med så vanliga ord som förstora, fördjupa, förfina, förnya och förvärra, som alla har det gemensamt att de är bildade direkt till ett adjektiv och att det inte finns motsvarande verb utan förleden för-. Däremot finns det ju faktiskt ett verb snabba, i kombinationerna snabba sig och snabba upp.

Hårdna är det regelrätta verbet för betydelsen ’bli hård’. Svensk ordbok ger exempelfrasen ”säckar med cement som hårdnat i fukten”. Härda är det motsvarande transitiva verbet med betydelsen ’få att hårdna, öka hårdheten hos ngt’. Olika material kan t.ex. härdas genom upphettning och avkylning eller genom tillsättning av härdare (t.ex. tvåkomponentsplaster).

I vardagligt tal förekommer härda också i intransitiv betydelse (plasten härdar inom tio minuter efter tillsats av härdare), men en sådan användning får inte något stöd av ordböckerna.

Verbet betongera slutligen är en byggteknisk term med betydelsen ’belägga med betong’ – jämför cementera och asfaltera. Verb på -era kan bildas framför allt till ordstammar av främmande (framför allt romanskt) ursprung. Inhemska ord bildar oftast verb på -a (t.ex. sanda).

Mikael Reuter