Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Namnskick på Island

Reuters ruta 17/6 1988

I samband med att Islands statsminister Thorsteinn Pálsson besökte Finland förra veckan omtalades han i många massmedier som statsminister Pálsson (eller Palsson), medan åtminstone Hbl skrev statsminister Thorsteinn. I vilken grad bör vi på svenska tillämpa den isländska seden att använda förnamn?
Islandsvän

Bara en mycket liten del av islänningarna har egentliga släktnamn. Hit hör vissa latiniserade eller daniserade namn som Thorlacius och Kjaernested, men också namn bildade med isländska namnelement (ofta till ort- eller gårdsnamn), bl.a. Laxness. Sedan 1925 är det inte tillåtet att anta nya släktnamn.

Det normala namnskicket på Island är att man till sitt förnamn (som är det egentliga namnet) lägger faderns namn + -son eller -dóttir. En man som heter Gunnar och är son till en Jón heter alltså Gunnar Jónsson, medan hans syster Helga heter Helga Jónsdóttir.

Det viktiga är att man inte kan använda de s.k. fadersnamnen ensamma som efternamn. Man kan alltså inte tala om ”herr Jónsson” eller ”fröken Jónsdóttir”, och naturligtvis inte heller om ”fru Jónsson”. Gunnars fru har sitt eget fadersnamn som följder henne genom livet, och heter följaktligen t.ex. Hildur Ólafsdóttir.

Islänningarna brukar ibland säga att förnamnet är det som de heter, medan namnet på -son eller -dóttir är det som de är: Islands statsminister heter alltså Thorsteinn och ”är” Pálsson, dvs. son till Páll. Men naturligtvis är det alltid korrekt att inkludera också fadersnamnet i det som en islänning heter.

Trots att det känns ovant för oss icke-islänningar tycker jag absolut att vi skall följa de här principerna också på svenska – så mycket artighet bör vi visa islänningarna. Islands president kan vi alltså omtala som ”president Vigdís Finnbogadóttir” eller bara som ”president Vigdís”, men inte som ”president Finnbogadóttir”, och samma princip gäller naturligtvis för statsminister Thorsteinn Pálsson.

Ett speciellt problem i fråga om isländska namn är accenterna och de två specialtecknen för th-ljud. På isländska skrivs t.ex. Thorsteinn inte med Th, utan med ett tecken som ser ut ungefär som ett P vars raka streck fortsätter uppåt (Þ).

Att våra tidningar inte klarar av dessa specialtecken må vara dem förlåtet, men accenterna (som i Pálsson och Jón) bör man nog försöka ha med, eftersom de är väsentliga för uttalet (Paulsson, Jåon). Utelämnar vi de isländska accenterna är det som när utlänningar utelämnar våra å-, ä- och ö-prickar.

I mera seriösa trycksaker (och i synnerhet i samnordiska publikationer) bör också specialtecknen för th-ljud användas, framför allt det som ser ut som ett rundat d med bälte på skaftet (ð), eftersom det är ytterst vanligt.

Medan jag en gång talar om Island vill jag gärna framhålla att det naturliga och rekommenderade uttryckssättet är att säga på Island, inte ”i Island”. Det tycks vara en seg myt att man borde använda i för att visa att Island är ett självständigt land, men någon sådan regel finns absolut inte på svenska – vi säger ju också t.ex. på Cuba och på Malta. Samma prepositionsbruk rekommenderas i de andra nordiska språken.

***

Förra veckans ruta handlade om skillnaden mellan fast(än) och även om. Jag vill gärna komplettera det jag sade med en relativt enkel och klar huvudregel som en äldre kollega uppmärksamgjorde mig på: fast(än) kan användas bara när den inskränkning det är fråga om är ett konstaterande, alltså ett reellt förhållande, som otillräckligt inskränker huvudsatsens utsaga.

Därför säger man ”Jag gick inte ut med honom, fastän/trots att han bad mig hundra gånger”, men däremot ”Jag skulle inte gå ut med honom, även om han (el. om han så) bad mig hundra gånger” – i det senare fallet är det ju inte fråga om ett konstaterande av faktum utan om en hypotetisk förmodan om att han kanske skulle kunna tänkas be mig hundra gånger.

Jag tackar för påpekandet.

Mikael Reuter