Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Fullmäktige är pluralis

Reuters ruta 14/10 1988

Kommunalvalet närmar sig med stormsteg, och snart får vi väl åter läsa i tidningarna och höra i radion om vilka som har blivit invalda i ”det nya fullmäktige”, liksom det i tisdagens tidning i en notis om Sibbo stod att det blir ”det fullmäktige som väljs nu” som skall välja ny kommundirektör.
Är det numera godtagbart att tala om ”ett fullmäktige”? Jag har lärt mig att fullmäktige är pluralis.
Sedan används ju fullmäktig också som titel om en enskild ledamot av fullmäktige. Skall man då säga fullmäktig NN, fullmäktige NN eller möjligen fullmäktigen NN?
Villrådig väljare

Fullmäktig är ursprungligen ett adjektiv med betydelsen ’befullmäktigad’, även om den rent adjektiviska användningen numera är föråldrad (”NN:s fullmäktiga ombud”). Ordet används i stället nu substantiverat, och man kan alltså tala om en fullmäktig, fullmäktigen, fullmäktige. Som pluralisformen visar är ordets böjning fortfarande delvis adjektivisk, och det är det som gör hanteringen lite krånglig.

Som substantiv används fullmäktig i dag i två delvis olika betydelser: dels om en medlem av en vald församling, t.ex. kommunfullmäktig, dels om en person som har fått fullmakt att fungera som ombud för andra, t.ex. arbetarskyddsfullmäktig (som motsvarar det rikssvenska skyddsombud).

En kommunfullmäktig är alltså ledamot av kommunfullmäktige, och detta ord är mycket riktigt ett kollektivord i pluralis. Det är alltså inte korrekt språkbruk att tala om ”ett fullmäktige”, hur ofta man än ser det i Finland. Att ordet ofta behandlas som singularis hos oss (men så vitt jag vet aldrig i Sverige) beror säkert på inflytande från det finska valtuusto som ju är singularis.

De som behandlar fullmäktige som neutrum singularis är för övrigt inte konsekventa i sin böjning. Om man vill använda ordet på det sättet borde det ju böjas lika som t.ex. dike, så att man skulle säga ”det nya fullmäktiget” liksom ”det nya diket”. Att man inte kan tänka sig att använda den formen är i sig ett bevis på att det inte är fråga om ett det-ord i singularis.

Vill vi hållas oss till riktig svenska bör vi alltså antingen använda fullmäktige i pluralis (”det är de nya kommunfullmäktige som skall välja kommundirektör”) eller använda sammansättningen fullmäktigförsamling (”den nyvalda fullmäktigförsamlingen består av ...”). I stället för det oriktiga ”ett enigt kommunfullmäktige beslöt ...” kan man säga t.ex. ”kommunfullmäktige var eniga då de beslöt ...”, ”kommunfullmäktige beslöt enhälligt ...” eller ”en enig fullmäktigförsamling beslöt ...”

När vi talar om enskilda ledamöter av en fullmäktigförsamling är problemet vanligen att vi tvekar mellan adjetivisk och substantivisk böjning. Därför kan vi tänka oss både kommunfullmäktige Kalle Pettersson (liksom värnpliktige K.P.) och kommunfullmäktigen Kalle Pettersson. Det oböjda ”kommunfullmäktig Kalle Pettersson” känns däremot mindre naturligt – man säger ju också ledamoten K.P., inte ”ledamot K.P.”

Den bästa lösningen är nog att i sådana tveksamma fall undvika att använda fullmäktig som titel och i stället tala om fullmäktigledamoten eller rätt och slätt bara ledamoten N.N., vilket man enligt uppgift gör i Sverige. Men jag kan tänka mig att en sådan reform skulle kännas alltför radikal i kommunala sammanhang, där man är van att tala om t.ex. ”fullmäktige N.N:s förslag”.

Också när det gäller ett visst antal ledamöter eller om man på annat sätt vill individualisera ledamöterna är det bättre att använda just ordet ledamot. Säger man att ett brev har skickats till ”alla kommunfullmäktige i huvudstadsregionen” är det ju oklart om det har gått till de olika fullmäktigförsamlingarna eller om ledamöterna har fått var sitt brev.

Slutligen kan jag konstatera att sammansättningar på fullmäktig- också kan ha ett e i fogen: fullmäktigeförsamling, fullmäktigeledamot.

Mikael Reuter

Se även Reuters ruta 15/6 1995 och 5/6 2003.