Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Fartgupp och bullerräfflor

Reuters ruta 28/10 1988

Vid Rådarevägen i Hagalund fick jag syn på en skylt med texten ”Töyssyjä – Bumps”. Vad borde ”bumparna” kallas på svenska?
Dagboksläsare

Dess värre är det så att den skylt som signaturen Dagboksläsare har sett i Hagalund inte är enastående i sitt slag. Jag har själv stött på likadana skyltar på andra håll i Esbo, och det är väl inte omöjligt att de finns också i andra städer.

Saken blir inte bättre av att ”bumparna” (eller ”bumpsen”?) har varit i säck innan de kom i påse. I den senaste upplagan av Väg- och trafikordlista, utgiven av Vägföreningen i Finland, anges nämligen ”bump” som svensk motsvarighet till töyssy. Men korrekt som svensk term är det trots detta inte.

Det som avses är en typ av fartdämpande anordning i vägbanan, ett slags välvd ås som går tvärs över vägbanan och tvingar bilisterna att köra långsamt för att undvika att bilen guppar alltför våldsamt.

Enligt Tekniska nomenklaturcentralens uppgifter skiljer man mellan två huvudtyper av farthinder i vägbanan: fartgupp respektive bullerräfflor eller skakräfflor.

Finskans töyssy (eller hidastustöyssy) motsvaras alltså av fartgupp. Ett fartgupp definieras som ett farthinder som är konstruerat antingen som en upphöjning eller en nedsänkning i vägbanan. Normalt är det alltid fråga om upphöjningar, och också av dem finns det två slag: platågupp som har uppfarts och nedfartsramper och en plan ovansida, och åsgupp som har en jämnt välvd överyta. Observera alltså att det heter ett gupp, flera gupp.

Den som för ett par år sedan körde in mot Helsingfors vid slutet av Tarvovägen har upplevt den andra typen av farthinder, nämligen bullerräfflor eller skakräfflor (fi. tärinäraidat eller meluraidat). Sådana utgörs av flera tvärgående upphöjda band på vägbanans yta, som gör att bilen börjar skaka om man kör för hårt. Bullerräfflor placeras ofta på en väg där man måste sakta in på grund av en korsande huvudled, en svår kurva eller dylikt.

Fartgupp tycks i sin tur vara vanligast på det som kallas lågfartsgata (da. stillevej, ett begrepp som inte finns i vår vägtrafiklag, men som så vitt jag kan se förekommer i praktiken också här – kanske bl.a. vid Rådarevägen i Hagalund).

Besläktat med begreppet lågfartsgata är det som både i Finland och i Sverige kallas gårdsgata (ett av de få fall där man i Sverige har övertagit den finländska termen).

En gårdsgata är enligt vår vägtrafiklag en ”väg som är avsedd gemensamt för gång och fordonstrafik och som genom vägmärke angivits såsom sådan gata”. Tekniska nomenklaturcentralens definition är mer detaljerad: ”Gata inom ett bostadsområde speciellt utformad för fotgängare och avsedd endast för tillfällig fordonstrafik med låg hastighet. Gårdsgatan kan utnyttjas för lek och där kan finnas parkeringsplatser. Genomfartstrafik får inte förekomma.”

Valomerkki – blinken?

För tre veckor sedan skrev jag att det inte finns någon direkt svensk motsvarighet till finskans valomerkki, utan att man måste omskriva med att ”det är stängningsdags” el.dyl.

Nu har jag fått en upplysning om att man på Åland kan tala om blinken: ”Om fem minuter kommer blinken, och då är det slut på serveringen”. Eftersom jag har uppgiften i andra hand vet jag inte hur utbrett uttrycket är, men det låter inte alls dumt. Jag tar gärna emot uppgifter om vad man kallar detta för krogbesökare centrala fenomen på olika håll i Svenskfinland. Skriv till Rutan och berätta!

Mikael Reuter