Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Efter hand

Reuters ruta 19/3 1988

Kanske har jag fel, men det stör mig då uttrycket ”an efter” numera används i radion också i s.k. seriösa sammanhang. Vad menas: efter hand eller småningom eller vad?
Jag tror att det inte ens är dialekt, utan någonsorts helsingforsslang.
Språkrensare i Österbotten

”An efter” är en gammal finlandism. ”I stället för högsv. efter hand, småningom bruka vi stundom i vardagligare tal det sannolikt ur bygdemålen lånade an éfter”, konstaterar Hugo Bergroth i sin bok Finlandssvenska (1917).

Att en österbottnisk språkrensare betraktar uttrycket som helsingforsslang är förståeligt. Det förekommer nämligen av allt att döma inte i österbottniska dialekter – dialektordboken har bara enstaka belägg från Petalax. Inte heller från Åland finns det några belägg i ordboken. Däremot är uttrycket vanligt i dialekterna i södra Finland, och framför allt då i Nyland.

”An efter” (i dialekterna även i formerna ”annett, annetter, annettan”) används dels som adverb i betydelsen ’efter hand, småningom, vart efter’ (vi bar in veden an efter), dels som konjunktion i betydelsen ’allt efter som’ (dialektordboken ger från Strömfors exemplet ”förr bränd dom kaffe annettan som tom bihövd”).

Vad som är ursprunget till uttrycket är inte klarlagt. En teori är att ”an” här skulle vara en förkortad form av ”hand”.

Uttrycket är alltså begränsat huvudsakligen till svenskan i södra Finland. Också här får det väl betraktas som vardagligt, även om man stöter på det också i tidningstext (Harry Stenmarks finlandssvenska ordlista har belägget ”Sedan 1960 har arbetet utförts med hjälp av understöd av staten, men detta har beviljats an efter”).

Jag håller med frågeställaren om att ”an efter” inte bör användas i seriösa sammanhang, bl.a. för att det inte är allmänt spritt och känt ens i finlandssvenskan. 

***

Konsensus än en gång

I början av december skrev jag om stavningen av konsensus och konstaterade att ordet har blivit så väl införlivat i svenskan att det är logiskt att skriva det med k – en rekommendation som tidningarna på ett förtjänstfullt sätt har följt.

En läsare har påpekat att det inte bara är den första bokstaven som kan vara problematisk: man stöter ofta på (den oriktiga) stavningen ”koncensus”. Det är uppenbarligen här fråga om felaktiga associationer. Den som skriver så har antagligen tänkt på ord som koncentrera och censur.

Det ord sensus som ingår i konsensus skall absolut inte ha något c i början, eftersom det också på latin skrivs med s. Dess betydelse är ganska vid: känsla, sinne, betydelse, mening, förnuft. Samma ordstam ingår i t.ex. sensuell, sentimental och nonsens.

***

Jag har också fått ett par kommentarer med anledning av en lite överdriven formulering i rutan för tre veckor sedan. Jag påstod nämligen – i linje med vad frågeställaren hävdade – att namnen Sune och Tage var ovanliga på denna sida Skiftet.

Nu tror jag fortfarande att påståendet stämmer i huvudsak, men i viss mån får jag väl ge efter. Namnen är uppenbarligen betydligt vanligare i Österbotten och västra Nyland än de är i Mellannyland, även om de knappast är lika vanliga som i Sverige och på Åland. Kan det vara så att ju mera enspråkigt svenskt ett område är, desto fler Sune och Tage finns där? Ett nytt sätt att avgöra språkförhållandena i kommunerna?

Mikael Reuter