Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Därför att folk har svårt med språket

Reuters ruta 16/12 1988

Användningen av ordet ”folk” i betydelsen gemene man, allmänheten m.m. (eng. people) tycks allt mera få ge vika för surrogatet ”människor”, ”människorna”. Synbarligen är det en följd av att finskan saknar motsvarighet. Är det här en godtagbar utveckling? Jag tycker det är utarmande och rentav störande. Speciellt den yngre (från 40 neråt) generationen programmakare i radio och TV (alldeles speciellt arlafolket i radion) kringgår ”folk”.
Övertygelsen ”... därför, för att ...” är för samma mediefolk en svår fallgrop att ta sig över. T.o.m. kända journalister faller i den gropen.
Vem fäster för övrigt uppmärksamhet vid språkbruket i radio och TV? Vilken prioritet ges förmågan att använda språket vid anställning av redaktörer? Den språkliga nivån är låg och förefaller tyvärr ha en fallande trend.
Jag föreslår att språkbyrån kunde göra någonting, t.ex. ta initiativet till en årlig utmärkelse för redaktörer och journalister, som ”på ett föredömligt sätt använder det (finlands)svenska språket” – som det hette vid stipendieutdelningen i skolan förr i tiden.
Norr om Salpausselkäåsen

Det är sällan jag inom ramen för rutan kan citera så här långa och omfattande frågor oförkortade, men eftersom frågaren uttrycker åsikter som tycks delas av många vill jag denna gång ta med allting.

Den minskande användningen av folk är ett bra exempel på det som brukar anföras som ett av finlandssvenskans största problem, nämligen det att språket utarmas genom att i så hög grad existera på finskans villkor. En stor del av det som skrivs på svenska i vårt land är ju direkta eller indirekta översättningar från finska – också i massmedierna – och det leder småningom till att vi riskerar att glömma bort genuina ord och uttryck i svenskan som inte har en motsvarighet i finskan.

Å andra sidan finns det förstås mängder av ord, uttryck och ordbildningstyper i finskan som saknar direkt motsvarighet på svenska, vilket gör att folk som inte förstår bättre klagar över att svenskan är ett så ”fattigt” språk. Undra på det: vilket språk skulle inte förefalla fattigt om det mest användes för att uttrycka tankar som har tänkts på ett annat språk.

Något av en parallell till att människor används i stället för folk är den myckna användningen av person i uttryck av typen ”bara personer som är bosatta i Helsingfors har rätt att använda trafikverkets månadskort”. Här är det både enklare och naturligare att på svenska säga ”bara de som ...” Troligtvis är det fråga om påverkan från finskans henkilö.

Uttrycket ”därför, för att” har däremot knappast något med finskan att göra, utan det är nog en hemgjord närmast helsingforsisk s.k. kontamination, dvs. en sammanblandning av uttrycken därför att och för att. Det är ingen tvekan om att det är ytterst vanligt i Helsingfors också bland språkligt medvetna personer, men det blir inte bättre för det. Av svenskar utanför Mellannyland brukar det uppfattas nästan som ett slags stamning.

Det klagas ofta över radiojournalisternas språk. Helt säkert har klagomålen ofta fog för sig, men ändå tror jag inte att vi skall döma journalisterna så hårt. De flesta av dem är yrkeskunniga professionella språkbrukare, även om de kanske ibland begår sina misstag. Den som lyssnar på vanlig talad svenska i Helsingfors och det övriga Mellannyland inser snabbt att utgångspunkten för journalisterna inte alltid är den lättaste.

Mitt intryck är också att intresset för språkfrågor har blivit större på senare tid i våra massmedier. Radion håller sig sedan några år tillbaka med en egen språkvårdare som är flitigt anlitad av redaktionerna. Det är naturligtvis riktigt att framför allt unga, nyanställda redaktörer inte alltid har den språkliga förmåga man kan förvänta sig av en journalist, men jag tror vi måste försöka låta bli att se det som en moralisk brist. Det är inte lätt för dem som växer upp i tvåspråkig miljö att tillägna sig en levande och felfri svenska.

Därmed naturligtvis inte sagt att vi skall acceptera ett dåligt språk i massmedierna. Det är bra med sakliga klagomål, inte för att de prickar dem som gjort fel utan för att de sporrar alla till att intressera sig för ett bättre språk, i medvetande om att språket har en avgörande betydelse för att budskapet skall gå fram.

Det kan hända att ett språkpris i radion skulle ha en viss effekt, även om det väl främst vore de som från början är språkligt starka som skulle tävla om det. Det kunde i varje fall prövas.

Ändå tror jag mer på betydelsen av en ökad allmän motivation och framför allt av en bättre tillgång till efterföljansvärda språkliga modeller. Jag förenar mig med dem som hoppas på att Sveriges TV skall ge oss möjlighet att lyssna till en genuin men vårdad talad svenska, ett komplement till det som vi kan läsa i böcker och tidningar.

Mikael Reuter