Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Besvärliga besvär

Reuters ruta 27/3 1988

Ordet besvär ställer till en hel del besvär. I undervisningen i offentlig rätt vid universitetet brukade man inpränta i de studerande att besvär i betydelsen sökande av ändring i ett beslut av en myndighet alltid står i pluralis. Nu har det blivit vanligt att skriva om ”ett besvär” till en myndighet. Har språkbruket ändats så att detta accepteras?
Pensionerad jurist

Om vi med språkbruket avser gängse språkbruk i bland annat massmedierna är det sannolikt att entalsformen ”ett besvär” dominerar i finlandssvenskan. Men det hindrar inte att både jurister och språkvårdare fortfarande håller fast vid att ordet i den aktuella betydelsen bör användas i pluralis.

Motiveringen är närmast att det är en gammal juridisk fackterm just i denna form, och att det är skäl att hålla den isär från allt det övriga besvär vi har i vardagslivet.

Att singularformen har vunnit terräng i allmänspråket beror säkert till stor del på att de vanligaste fraser som ordet förekommer i är av typen ”anföra besvär”, ”lämna in besvär”, där det inte av formen framgår om det är ental eller flertal. Dessutom har man ibland behov av att individualisera besvären: om tre personer har anfört besvär talar man om tre besvär, och då är steget inte långt till att tala om ett av besvären eller rentav ett besvär.

Nu visar det sig att besvär är besvärligt också i många andra avseenden, både till form och betydelse.

För det första är betydelseassociationen till det allmänspråkliga ordet besvär störande. Det är säkert många som drar sig för att lämna in besvär bara för att de inte vill ställa till med besvär för myndigheterna. Ännu värre blir det om man får veta att ”domstolen ogillade besvären” (dvs. förkastade ansökan om ändring).

I Sverige har man bl.a. av den här anledningen allt mer börjat gå ifrån att använda hela ordet besvär i den juridiska betydelsen, i synnerhet i sådana sammanhang där man vänder sig till allmänheten eller till enskilda lekmän.

I stället för ”anföra besvär” säger man överklaga, och det som förut kallades ”besvärshänvisning” eller ”fullföljdshänvisning” (i Finland ”besvärsundervisning”) får nu ofta också i officiella papper rubriken ”Hur man överklagar”. Jag tror att tiden är mogen för liknande reformer också i Finland. Ingenting hindrar att vi använder överklaga redan nu, det är en fullt gångbar juridisk term.

Ett rent språkligt problem om vi utgår från uttrycket besvära sig är vad vi skall kalla den som gör detta. ”Besväranden” ser man ibland, till och med i vissa lagar, men så kan vi inte bilda bilda substantiv till verb med partikeln sig. Den som solar sig kan inte kallas ”solanden”, lika lite som den som vilar sig kan kallas ”vilanden”.

Eftersom besvära sig är detsamma som söka ändring brukar man i Finland rekommendera att den som besvärar sig kallas ändringssökanden. I Sverige talar man vanligen om klaganden, men det går inte för sig i Finland eftersom klagan (fi. kantelu) är ett annat rättsmedel. Däremot tycker jag att man också här kunde utgå från överklaga och tala om överklaganden. Men det bör förstås först godkännas av auktoritativa jurister.

Enligt samma mönster kunde man lösa problemet när man har behov av att tala om ”ett” besvär, och i stället tala om en överklagan eller möjligen ett överklagande. Helt invändningsfritt är det att tala om en av de överklagande.

Det som i Finland kallas ”besvärsundervisning” eller i vissa fall ”besvärsanvisning” brukar vara ett utmärkt exempel på verklig byråkratsvenska.

”Den som icke nöjes med detta beslut får söka ändring däri genom besvär hos länsstyrelsen” är en vanlig inledning. Fortsättningen är ofta minst lika pompös och dessutom svår att förstå.

I ett demokratiskt samhälle borde sådana krångliga texter inte få förekomma när det gäller en så grundläggande rättighet som möjligheten att överklaga ett myndighetsbeslut eller en dom. Det börjar därför bli dags att radikalt modernisera texterna i anvisningarna om hur man överklagar. Den inledande meningen kunde då, i stort sett enligt svenskt mönster, se ut så här:

”Om Ni anser att beslutet är felaktigt kan Ni överklaga det genom att vända Er till länsstyrelsen.”

Konklusionen blir alltså att vi helst helt och hållet skall undvika den juridiska termen besvär i allmänspråklig text (även om den självfallet behövs och kommer att leva kvar i juridisk facktext). Men om vi använder den bör vi använda den rätt, dvs. skriva ”de besvär som lämnats in av NN” och ”länsrätten har förkastat besvären”.

Mikael Reuter