Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Accenter och apostrofer

Reuters ruta 15/1 1988

På sistone har jag stött på många exempel på felaktigt accentbruk både i finlandssvenska och i rikssvenska tidningar, t.ex. "europeér", "ideer", "muséer", "entrecoté". På NK:s varuhus satt före jul stora skyltar i rulltrappan med reklam för "Esteé Lauder" och "Hermés-boutique". Finns det några klara regler som kunde hjälpa folk att använda accenterna rätt?
Allt oftare får man också se engelsk apostrofgenitiv i svenska namn, t.ex. "Erik’s optik". På Kungliga Biblioteket hittade jag en skrift där det talades om "Harry Järv’s föreståndarskap" och "Per Lagerkvist’s och Vilhelm Moberg’s papper".

Rikssvensk exbibliotekarie

I svenskan används tre olika accenttecken, och de förekommer alla bara i främmande ord. Överlägset vanligast bland dem är den framåtlutande akuta accenten över e, alltså é. Dess funktion är främst att ange betoning och den förekommer huvudsakligen i ord av franskt ursprung och i vissa namn av typen Laurén och Grunér.

I många andra språk, bl.a. isländskan, färöiskan och samiskan, spelar den akuta accenten en framträdande roll genom att den används på de flesta vokaltecken och anger vokalkvalitet och diftongering.

De två andra accenterna, den grava accenten i t.ex. à och cirkumflexaccenten i t.ex. entreôcte, är betydligt mer sällsynta i svenskan. Den bakåtlutande gravaccenten går t.ex. inte att trolla fram på skrivaren till den persondator som jag skriver detta på. För dem kan man inte heller ge några egentliga regler, utan man måste lära sig ordens stavning från fall till fall. Detsamma gäller för namn som Hermes, där den bakåtlutande accenten står för ett mera ä-haltigt uttal av det senare e-ljudet.

Ordet entrecôte är speciellt besvärligt både att skriva och att uttala. Det riktiga uttalet är ungefär angtrekå`t, men man hör ofta slutleden uttalas antingen som bara -kå eller som -kåté.

För den framåtlutande akuta accenten kan man i varje fall ge vissa tumregler. En sådan är att den står på det första och inte på det andra av två på varandra följande e: européer, Estée. Det andra e-et hör i dessa fall till ändelsen. Fallet ”europeér” misstänker jag nästan har varit ett olycksfall i arbetet som berott på att journalisten i fråga inte har kunnat hantera accenttangenten på sitt tangentbord.

Den kanske viktigaste regeln är att ord som i grundformen har accent (idé, kommitté, filé) behåller den i böjda former (idéer, filéer) men normalt inte i avledda ord (ideell, filea), medan ord som inte har accent i grundformen (museum, jubileum) inte heller får någon i böjda former (museer, jubileet).

Att sätta ut en apostrof mellan namnets grundform och genitiv-s (Erik’s) är ett direkt fel i svenskan, med undantag av det fall som jag tar upp i sista stycket. Den engelska regeln är säkert motiverad i engelskan men absolut ingenting att ta efter i svenskan.

Däremot kan vi i svenskan ha apostrof efter s-et vid genitiv av namn som slutar på -s: Lars’ bok (och på motsvarande sätt vid namn som slutar på -x och -z: Max’ mössa, Schweiz’ befolkning). Men för det allra mesta är apostrofen helt onödig också i sådana fall. Den behövs bara i de fåtal fall där det är oklart att det är fråga om genitiv (Anders’ Peter) eller där man kan tveka om s-et hör till namnet eller inte (Andreas’ bok, dr Sanders’ mottagning).

Undantagsfallet där apostrofen kan vara motiverad mellan namnet och s-et är motsvarande namn som inte slutar på s: Andrea’s bok, dr Sander’s mottagning. Men också i de fallen är apostrofen onödig om det är klart att det är fråga om Andrea och Sander, inte Andreas och Sanders.

Mikael Reuter