Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Värdinna i helgen

Reuters ruta 29/5 1987

En affärskedja annonserar i tidningen om ”Nyrostat Värdens Mocca” (Isännän Mokka). Min enkla fråga: Borde det inte heta Husbondens Mocca?
Begreppen husbonde, husmor, mora, värd, värdinna etc. kunde kanske klargöras i rutan. Bondvärdinna finns inte i SAOL.
Husfar

I det aktuella fallet beror det på hur man uppfattar det finska ”isäntä”. Avser man husbonden på en gård, eller i utvidgad bemärkelse i en familj, är det förstår husbonden eller husfar eller herrn i huset eller något liknande som han borde kallas. Men tänker man på en bjudning med gäster eller en offentlig matservering går det bra att tala om värden.

Det som bidrar till att ”Värdens Mocca” låter konstigt (förutom att det bör stavas Mocka) är säkert att ”värdens” till uttalet sammanfaller med ”världens”, som ju ofta används i lite liknande sammanhang. Men också i övrigt känns hela konstruktionen främmande på svenska. Som så ofta är det visserligen svårt att föreslå en bättre översättning; man får bara konstatera att så skulle man inte spontant uttrycka sig på svenska.

Att bondvärdinna inte finns upptaget i Svenska Akademiens ordlista är förståeligt. Ordet värdinna i betydelsen ’husmor, bondhustru’ förekommer nämligen bara i Finland, närmare bestämt i södra och framför allt sydvästra Finland (inklusive Åland), med enstaka belägg också i Sydösterbotten. I Sverige är den betydelsen alltså okänd.

I svenskt riksspråk betyder värdinna dels en kvinnlig värd vid bjudningar och tillställningar av olika slag, dels (i utvidgad bemärkelse) en kvinnlig yrkesutövare som står till tjänst med service och upplysningar åt kunder, konferensdeltagare, resande osv. (turistvärdinna, flygvärdinna).

Det som i södra Finland kallas ”bondvärdinna” eller bara ”värdinna” (jfr fi. emäntä) motsvaras i allmänsvenskt språkbruk närmast av husmor eller bondhustru. Det svenska mora eller bondmora har ett speciellt stilvärde och en speciell klang av stadga och respektabilitet som gör att det inte alltid går att använda på samma sätt som det sydfinländska värdinna och finskans emäntä (det är svårt att tänka sig en yrkesskola som utbildar bondmoror).

Ordet husmor i sin tur har ju också en andra betydelse, nämligen föreståndare för ett storkök eller för hushållet på en större institution. Det gör att husmorsskola i första hand är något annat än det svåröversatta ”emäntäkoulu”.

Till all lycka vinner jämställdheten insteg också inom jordbrukssektorn. På många gårdar kan därför både mannen och hustrun kallas jordbrukare.

***

Numera hör man talas om ”nästa helg”, ”i helgen” osv., när meningen bara är nästa veckoslut. Är helg fortfarande lika med kyrklig helg eller har där skett en betydelseförskjutning? Är orsaken i så fall att man vill ha ett svenskt ord för ”weekend”, och borde man då tala om veckoslut och inte helg ifall det inte är påsk, pingst etc. man avser?
B.H., Esbo

Det är tydligt att det har skett en betydelseförskjutning i fråga om ordet helg under de senaste kanske tio till tjugo åren. Framför allt i Sverige har det blivit allt vanligare att ordet används i betydelsen ’veckoslut’, dvs. den lediga tiden från fredag kväll till måndag morgon.

Tidigare förstod man ju med helg framför allt de större kyrkohelgerna, men också tiden från lördag kväll till söndag kväll kunde kallas helg (jfr ”helgmålsringning” på lördag kväll och uttrycket ”i helg och söcken”). I dag är emellertid den troligen vanligaste betydelsen just veckoslut, t.ex. i uttryck som ”vi reser till landet över helgen”, ”god helg!”.

Sannolikt är det just behovet av ett kort och lätthanterligt ord för ”weekend” som har lett till den utvidgade betydelsen av helg. Varken veckoslut eller veckoskifte lämpar sig särskilt bra för t.ex. sammansättningar av typen helgjour, helgledig. Det nya bruket av helg kan därför ses som en vinning.

Mikael Reuter