Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

S:t Michel

Reuters ruta 7/8 1987

Jag vill gärna få en förklaring på de enstaka ortnamn i Finland som har en förled på s:t (sankt). Är detta en kvarleva från vår katolska tid? Jag tänker nu på t.ex. S:t Michel och S:t Karins. Varför har man inte i finskan ansett sig behöva ”det heliga” i översättningarna Mikkeli, Kaarina?
Det är förresten intressant att konstatera att väldigt få svensktalande överhuvudtaget tänker på att uttala sankt med k. Då nästan 90 % uttalar sant Michel blir förskjutningen från helgonet ännu mer markant. Och varför talas det om Sankte Per men Santa Lucia och S:ta Maria kyrka (utt. santa Maria)? Inte sant?
A.L., Helsingfors

Adjektivet sankt växlar i maskulinum med formen sankte och i femininum med sankta: sankte Per och sankta Birgitta. I ortnamn förekommer normalt den oböjda formen.

Sankt är såtillvida en kvarleva från katolsk tid att det används framför (katolska) helgons namn. Betydelsen är ’den helige’. I våra ortnamn är det naturligtvis inte orten i fråga som betecknas som helig, utan orten har fått sitt namn efter en kyrka, som i sin tur har helgats åt ett visst helgon. Så var t.ex. kyrkan i Savolax socken helgad åt S:t Michael; staden S:t Michel fick sitt nuvarande namn efter kyrkan och församlingen i början av 1600-talet, alltså efter den katolska tiden.

I Finland har vi åtminstone fyra stads- eller sockennamn på S:t, nämligen S:t Karins, S:t Marie (Maaria, numera inkorporerat i Åbo), S:t Michel och S:t Mårtens (Marttila; liksom de två första i Åbo och Björneborgs län). Observera genitivformerna i alla namnen utom S:t Michel; det är alltså ursprungligen fråga om S:t Karins kyrka, S:t Marie kyrka osv.

I Sverige tycks det inte finnas någon betydande ort med S:t i namnet, men där finns naturligtvis mängder av kyrkor och församlingar med den förleden. Och utomlands är namntypen rätt vanlig, även om namnutvecklingen inte nödvändigtvis där har varit densamma (kyrka – församling – socken – kommun).

Förleden i de utländska namnen varierar beroende på språk: Sankt i tyskan, Saint i engelskan, Saint(e) i franskan, San och Santa i italienskan och spanskan osv. Det finns t.o.m. tre självständiga stater på Saint: S:t Christopher och Nevis, S:t Lucia samt S:t Vincent och Grenadinerna.

I finskan har däremot latinets sanctus ’helig’ inte lånats in, och det kan väl vara en delförklaring till att finskan har de enkla namnformerna Kaarina, Mikkeli osv. Något ”pyhä” har inte förekommit i de officiella finska namnen, även om man uppenbarligen i äldre tid inofficiellt talat om t.ex. ”Pyhän Kaarinan pitäjä”.

Det vanliga bortfallet av k i uttalet av svenskans sankt är ingenting att förundra sig över. På samma sätt uttalar vi normalt i dagligt tal t.ex. tänkt, alltså med ng-ljud + t. I den mån sankt(e) och sankta uttalas med rent n + t (sant) kan det möjligen förklaras som en så kallad assimilation: ng-ljudet har övergått i n framför t som uttalas med samma tungställning som n.

En bidragande orsak till att k inte hörs i uttalet kan vara att ordet i svenskan i regel skrivs förkortat, så att k inte syns i skriftbilden. Men huvudorsaken är nog att det är fråga om en uttalslättnad – på samma sätt har ju k-ljudet fallit i många andra språk. I fallet Santa Lucia har vi i själva verket direkt övertagit den italienska formen av ordet, också i skrift.

Till sist några ord om förkortningen. Det traditionella på svenska har varit att skriva S:t, S:te, S:ta, i vissa fall bara S. Formen S:t används t.ex. i boken Svenska ortnamn i Finland (4 uppl. 1984) och i de svenska namnen i skriften Statsnavn og nasjonalitetsord, utgiven av Nordiska språksekretariatet.

Förkortningen St., som man ser rätt ofta i Finland, anses vara direkt felaktig, den står nämligen i svenska ortnamn för Stora. Men på senare tid har man framför allt i Finland – där behovet att omtala orter på Sankt uppenbarligen är större än i Sverige – också börjat skriva bara St, alltså utan punkt eller kolon. Så gör t.ex. Uppslagsverket Finland och senare tiders lagtext. Det skrivsättet måste anses vara fullt acceptabelt – vi kan jämföra med de moderna förkortningarna nr och ca för tidigare n:r och c:a.

***

Jag har fått flera kommentarer till tidigare rutor, och en del av dem hoppas jag kunna återkomma till senare. Just nu vill jag bara nämna en av dem, som gäller ”välsignelse” eller ”välsignelseakt” i stället för jordfästning. En läsare har nämligen meddelat att man främst i frikyrkliga sammanhang (baptister, pingstvänner, adventister) avsiktligt undviker ordet jordfästning. ”Man fästs inte fast och oåterkalleligt vid jorden, man skall uppstå ifrån de döda vid Jesu tillkommelse.”

Mikael Reuter