Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Priser och ordförande

Reuters ruta 23/1 1987

Är det någon skillnad på pluralformen för pris (på vara eller tjänst) och pris (i en tävling)? Och hur lyder pluralis av ordförande?
Kritisk tidningsläsare

Frågan om flertal av pris visar sig vara ett intressant exempel på att ordböckerna inte alltid återspeglar verkligheten.

Slår man upp i Svenska Akademiens ordlista (10 uppl. 1973; den 11 borde komma ut i dagarna), Bonniers svenska ordbok (2 uppl. 1986) och den helt nya Svensk ordbok (1986) så är de rörande eniga: båda orden pris kan i flertal ha antingen den ändelselösa formen pris eller formen priser, i bestämd form prisen eller priserna.

Att hävda motsatsen är därför lite förmätet. Ändå vill jag, efter studium av flera hundra belägg i konkordanser (ordsamlingar) över rikssvenskt tidnings-, roman- och politikerspråk, våga mig på påståendet att den i praktiken enda pluralform som förekommer när det gäller pris på varor och tjänster är priser.

Det pris som man får som belöning för en fin prestation kan däremot stå oböjt i flertal, även om det visar sig att pluralformen av det ordet överhuvudtaget inte är så frekvent att man vågar dra säkra slutsatser.

Man säger alltså i praktiken alltid att priserna stiger i takt med inflationen. Däremot kan man tala om att det delades ut två andra pris i tävlingen. Men det går alltså inte att få bekräftelse på detta i ordböckerna.

En fråga för sig är om flertalsformen pris är mindre ovanlig i finlandssvenskan. Det tycks i varje fall vara Harry Stenmarks iakttagelse, eftersom han i sin bok Finlandssvenska ord och uttryck menar att det är finlandssvenska att säga ”prisen stiger”. Men trots ordböckerna ser jag inte någon anledning till att vi skulle hålla oss med en sådan avvikande form här i Finland.

När det gäller pluralis av ordförande kan vi konstatera att flertal av substantiv på -ande är beroende av om det är fråga om en-ord (vanligen personer) eller ett-ord (som ofta betecknar resultatet av en handling). Det här vållar besvär både i Sverige och i Finland, och det har till och med höjts röster för att reglerna borde förenklas och båda böjas på samma sätt.

Än så länge är i varje fall det enda korrekta att en-ord som ordförande är ändelselösa i obestämd form pluralis: två ordförande, tre studerande, medan ett-orden får ett -n i flertal: två anföranden, tre betänkanden, flera yttranden.

En bidragande orsak till att många har svårt att hålla dem i sär är säkert att formerna åter sammanfaller i bestämd form pluralis: ordförandena, anförandena.

Vissa en-ord på -ande har en klar anknytning till ett verb, t.ex. studerande – studera, sökande – söka, resande – resa. I sådana fall är det ofta naturligare att i bestämd form flertal använda typen de studerande, de sökande än de regelrätta substantivformerna studerandena, sökandena (t.ex. ”Bara två av de sökande är behöriga för tjänsten”). Detta går naturligtvis inte i fråga om ord som ordförande och högskolestuderande (man talar inte om att ”ordföra” och ”högskolestudera”).

På samma sätt kan man i singularis skriva den studerande och den sökande som alternativ till studeranden och sökanden.

Om ordförande bör vidare påpekas att det i bestämd form singularis heter ordföranden: ”Ordföranden förklarade mötet öppnat”, ”Ordföranden i x-partiets riksdagsgrupp NN sade i går ...” Av någon underlig anledning är det rätt vanligt att man i både protokoll och tidningsnotiser ser den oböjda formen ”ordförande” i sådana fall.

Mikael Reuter