Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Hämta, söka och föra

Reuters ruta 9/1 1987

Jag är inflyttad svenska i Finland och blir ibland förvirrad av att samma ord och meningar har olika betydelse i Sverige och Finland. Bl.a. har jag rent praktiskt drabbats av att betydelsen hämta och lämna verkar uppfattas olika. I praktiken på rikssvenska: Om jag ska hämta en person väntar han sig att jag ska komma till honom och vi gemensamt ska avlägsna sig från stället. Hur är det i praktiken på finlandssvenska?
Villrådig, Grankulla

I ett kåseri i Hbl talades nyligen om en bok som skulle ”föras tillbaka till biblioteket”. Enligt vad jag hört avser föra i Sverige alltid transport med fordon av något slag. Borde vi undvika det bekväma föra när vi promenerar med en bok under armen för att lämna in den på biblioteket?
Tveksam, Helsingfors

De två frågorna hänger ihop intimt, eftersom det här är fråga om ett helt betydelsesystem i miniatyr, bestående av i första hand verben föra, hämta och söka men i andra hand också lämna, ha med sig och några fler.

Som så ofta får vi här räkna med att ordens betydelseinnehåll och betydelserelationer i finlandssvenskan har påverkats av betydelserelationerna hos de motsvarande finska orden, i detta fall viedä, tuoda och hakea. Många finlandssvenskar, framför allt kanske i Helsingforsområdet, använder föra i samma betydelse som viedä, hämta i samma betydelse som tuoda och söka i samma betydelse som hakea.

Ett enkelt svar på signaturen Villrådigs fråga är alltså att hämta i praktiken på finlandssvenska vanligen betyder ’ha med sig, komma med, lämna’. En helsingforssvensk småbarnsmamma som säger ”Jag hämtar henne i morgon vid tiotiden” avser i allmänhet att hon kommer med barnet vid tiotiden, inte att hon avhämtar henne då, vilket är den allmänsvenska betydelsen av meningen.

Konsekvensen av att hämta är upptaget för betydelsen ’ha med sig’ har alltså sedan blivit att många i stället använder söka i betydelsen ’hämta, avhämta’. Det bruket är visserligen inte lika vanligt som den finlandssvenska användningen av hämta, och det är nog stötande också för de flesta finlandssvenskar, i synnerhet utanför Storhelsingfors.

Det är knappast realistiskt att tänka sig att man helt kunde utrota den ”felaktiga” användningen av hämta i finlandssvenskt vardagsspråk. Men åtminstone i skrift och i offentligt och proffessionellt språkbruk tycker jag man kan kräva att hämta används bara i betydelsen ’avhämta’. I betydelsen ’tuoda’ bör det ersättas med t.ex. ha med sig, lämna (tillbaka), komma med.

När det gäller söka tror jag det kan vara skäl att gå ett steg längre. Det är så pass många också i Finland som reagerar negativt på den oriktiga användningen att den borde undvikas också i vardagligt tal. Söka skall alltid innebära ett letande. Den som går till dagis för att söka sitt barn kan alltså förmodas vänta sig att det är försvunnet eller borttappat eller har gått och gömt sig.

Om vi undviker söka i den oriktiga betydelsen blir det också naturligt att ersätta det med hämta, och då använder man ju också det ordet i den allmänsvenska betydelsen.

I rikssvenskan används föra i mindre utsträckning än hos oss. Man kan inte föra en bok till biblioteket, och man kan inte heller föra sitt barn till skolan eller föra någon till busstationen med sin bil. Det hjälper alltså inte ens alltid att det är fråga om transport med fordon.

Det som tycks vara avgörande är att föra (använt om person) i rikssvenskan kräver ett visst mått av ledande eller ledsagande. Man kan föra någon till sjukhuset, föra någon avsides och föra någon till bordet. Men man följer eller går med sina barn till skolan och man kör sin fru till flygplatsen.

När det gäller saker kan man t.ex. föra skeden till munnen och föra in en vara i landet, men man lämnar tillbaka boken till biblioteket, går med ett brev till posten och lämnar in en film för framkallning.

Alla de här begränsningarna i fråga om användningen av föra är knappast nödvändiga för finlandssvenskans del. I detta fall kan det ju inte just bli fråga om vilseledande missförstånd. Huvudsaken är att proffessionella skribenter som vänder sig till en rikssvensk publik har användningen någorlunda klar för sig.

Mikael Reuter