Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Går åt som smör

Reuters ruta 24/4 1987

Man får ganska ofta numera läsa i tidningarna att någonting ”går åt som smör”. Punkt och slut. Kan gälla t.ex. en lättsåld handelsvara. Förr sade man på Åland ”går åt som smör på heta stenar” (vanligast) eller ”som smör i solsken”. ”Går åt som smör” har väl som talesätt inte mera substans än att någonting går åt som mjölk, kött eller potatis?
P.M., Mariehamn

Det är riktigt att utgångspunkten för uttrycket ”går åt som smör” är smörets egenskap att smälta och rinna ut när det blir varmt, inte dess begärlighet som matvara. ”Smör i solsken” och ”smör på heta stenar” är ju ganska närliggande uttryck, och alla som har hanterat smör ute en varm sommardag kan se bilden av det rinnande smöret framför sig.

Ett intressant faktum är att man i Sverige bara tycks känna till talesättet ”gå åt som smör i solsken”, medan de heta stenarna uppenbarligen är en enbart finländsk bild. ”Menee kuin kuumille kiville” säger man på finska, men åtminstone i dagens finska utan att tala om att det gäller smör. Det verkar i varje fall sannolikt att det också i finskan från början har varit tal om smör – för vad skulle annars gå åt på heta stenar? Om uttrycket ursprungligen är finskt eller finlandsvenskt är det däremot svårt att veta.

På sätt och vis kan man kanske jämföra bortfallet av smöret i det finska uttrycket ”menee kuin kuumille kiville” med bortfallet av solsken respektive heta stenar i svenskans ”går åt som smör”. Talesätten har stelnat och samtidigt mist en av de beståndsdelar som var väsentlig för att bygga upp den ursprungliga bilden.

Ett faktum är i varje fall att det förkortade ”gå åt som smör” i betydelsen ’ha strykande åtgång’ får anses som fullt acceptabelt i dagens svenska, både i Sverige och i Finland. De flesta associerar det väl automatiskt med något av de längre uttrycken, gå åt som smör i solsken eller gå åt som smör på heta stenar.

***

För drygt en månad sedan skrev jag om uttrycken ”med långa tänder” och ”det skulle inte slå hål i sidan”, bägge okända i Sverige. Gensvaret har varit glädjande och kommentarerna spännande.

Att äta något med långa tänder, eller i överförd betydelse göra något med långa tänder (i betydelsen ’motvilligt, med obehag’), är en bild som tycks ha en betydligt större spridning än jag kunnat ana. Flera läsare har påpekat att det förekommer också i tyskan, framför allt i baltisk tyska och i den tyska som talades i Wiborg och S:t Petersburg. Också från annan nordlig tyska finns det belägg på uttrycket, enligt en utförlig utredning som översättaren Teijo Havu skickat till mig.

En möjlighet hade i så fall varit att det hade haft ett finskt-estniskt ursprung och lånats in i baltisk tyska och därifrån i nordtyska. Men sannolikt har inlåningen gått andra vägen – i den mån det är fråga om ett lån.

Från tre håll har jag nämligen fått veta att ”met lange tanden eten” är ett vanligt uttryck i nederländskan. Och inte nog med det. I det sydafrikanska boerspråket afrikaans, också det ursprungligen en form av nederländska, använder man ”met lang tande eet” i samma betydelse. Däremot tycks inget av de nordiska språken ha tagit upp uttrycket – bortsett alltså från finlandssvenskan.

Ett par läsare har också påpekat hur naturligt uttrycket är och förmodat att det kanske inte behöver vara ett lån. ”Den som på landet har sett en häst dra upp överläppen och visa sina långa tänder t.ex. ovanför spretigt timotejhö – i stället för klöverhö – har fått en så åskådlig illustration till ovan nämnda talesätt, att man aldrig kan tycka annat, än att det är mitt i prick”.

Med all sannolikhet har de likartade uttrycken i tyskan, nederländskan, afrikaans, finskan och finlandssvenskan i varje fall gemensamt ursprung. Men vilket detta ursprung är och hur talesättet har vandrat är än så länge höljt i dunkel åtminstone för mig.

Det andra talesättet, ”det skulle inte slå hål i sidan” (t.ex. när man blir bjuden på en drink eller en kopp kaffe) tycks däremot vara enbart finlandssvenskt, med en koncentration till Nyland och kanske rentav Helsingfors. Vilken sida det är fråga om är fortfarande ett mysterium. Tänker man konkret på människokroppen så är det väl snarare magen än sidan som är i farozonen.

Jag håller det därför fortfarande för sannolikt att uttrycket kommer från sjömansjargong och att det är fråga om båtsidan. En annan möjlighet, aktuell i påsktider, är att det skulle ha något att göra med det hål som en av soldaterna stack med sin lans i Jesu sida på korset. Men den tanken är nog mera långsökt.

Tack för alla kommentarer och upplysningar!

Mikael Reuter