Böcker och tidskrifter utgivna av Institutet för de inhemska språken och språkspalter och artiklar skrivna av medarbetare vid institutet

Fria och dofta

Reuters ruta 14/8 1987

Alldenstund i den 19 juni 1987 utkomna numret av Hufvudstadsbladet ingick en notis ”Många friades i Noppa-målet”, vågar jag fråga om ej ordet ”friades” borde ersättas med ”frikändes”. Jag är någorlunda säker på, att mer än hälften av de svenskatalande skulle använda verbet ”fria” endast i en helt annan bemärkelse än det här åsyftade.
En av årsklassen 1902

Det finns i svenskan två skilda verb fria: det ena med betydelsen ’frikänna, rentvå från beskyllning etc.’, det andra med betydelsen ’be att få ingå äktenskap med’. Båda måste anses vara fullt brukliga i modern svenska. Verben är bara indirekt besläktade med varandra.

Fria i betydelsen ’frikänna’ har använts i svenskan sedan fornsvensk tid. I äldre svenska betydde det i första hand ’befria’, men den betydelsen är knappast längre bruklig. Som synonym till frikänna är det bäst känt från uttrycket ”Hellre fria än fälla”, och det är ofta just som motsats till fälla som det används.

Svenska Akademiens ordbok ger exempel som ”Ändog nämpden honum hwarcken frije eller felle kunde” (1545) och ”Brefvet friade honom ifrån alla tilvitelser” (1790).

Jag tror inte att fria i betydelsen frikänna är okänt eller främmande för dagens svenskar. Inte minst i en rubrik som den citerade är det helt naturligt.

Fria ’be om någons hand’ har ursprungligen betytt ’älska’, liksom isländskans frjá. Det är besläktat med fred och fri och därigenom också indirekt med det andra verbet fria.

***

Man ser och hör ofta uttryck som ”dofta på blommor, rosor, liljekonvaljer” etc. (t.ex. i Modersmålet, Handledning 17 b, Skolstyrelsen, s. 9). Det är väl snarast fråga om en slags eufemistisk användning, i tron att lukta bara betyder ’lukta illa’.
Enligt mitt språköra skulle ”dofta på blommorna” närmast betyda att man själv på något sätt försöker överföra sin lukt till blommorna, och jag stöds i min uppfattning av Svensk ordbok, enligt vilken dofta betyder ”sända ut doft (syn. lukta gott)”. Det här innebär ju att dofta inte kan användas transitivt. Är den transitiva användningen av dofta eventuellt enbart regional?
U.L., Smedsby

Den primära betydelsen av dofta är ’utdunsta, sprida ut (ångor, dunster etc.)’. Det har alltså kunnat användas med objekt: ”Vårens blommor doftade de finaste ångor”.

Den betydelse som sedan har kommit att bli den rådande i modern svenska är ’sända ut god lukt’. Ironiskt kan man naturligtvis använda dofta också om mindre behagliga lukter. Men i varje fall är det alltid fråga om att sända ut lukt. Dofta kan inte användas i betydelsen ’lukta på’.

Det är svårt att säga om (de felaktiga) uttrycken ”dofta på blommor” etc. är regionala i den bemärkelsen att de har någon större spridning t.ex. i finlandssvenskan. Jag tror inte att dofta används mera allmänt på det sättet. Snarare är det väl fråga om en hyperkorrekt användning just av det slag som U.L. antyder i sin fråga. Man vill ersätta lukta med dofta, och tänker inte på att det senare inte kan användas transitivt i betydelsen ’lukta på’.

Mikael Reuter